FÖREGÅENDE | CDF INNEHÅLL | NÄSTA | LADDA NER PDF

Vassulas svar till Troskongregationen genom Fr. Prospero Grech

Fråga 2: Mitt förhållande som ortodox kristen till den Romersk-katolska Kyrkan.

Ni tillhör den ortodoxa kyrkan och uppmanar ofta präster och biskopar som tillhör denna tro att erkänna påven och att stifta fred med den romerska kyrkan. Av detta skäl är Ni olyckligtvis inte välkommen i somliga länder som har samma trostillhörighet som Ni själv. Varför tar Ni på er detta uppdrag? Vilken är Er uppfattning om biskopen av Rom, och hur förutser Ni den framtida kristna enheten? Ibland får man intrycket, när man läser Era verk, att Ni står över båda kyrkorna utan att vara hängiven någondera. Till exempel verkar det som om Ni tar emot kommunionen i både katolska och ortodoxa kyrkor, men i Er äktenskapliga status följer ni bruket enligt oikonomia. Som jag redan sagt är dessa iakttagelser inte menade som en personlig kritik, eftersom vi absolut inte har någon rätt att sätta oss till doms över Ert samvete, men Ni förstår vår omsorg om Era katolska anhängare, som kan tolka dessa attityder på ett relativistiskt sätt och frestas att åsidosätta sin egen kyrkas discipliner.

Motiv för att åta mig detta enhetsverk.

Jag tror inte att jag någonsin skulle haft mod eller iver att möta de ortodoxa för att leda dem till att förstå den försoning som vår Herre önskar av dem, om jag inte hade erfarit vår Herres närvaro; jag skulle inte heller ha stått ut med deras motstånd, kritik och förföljelser mot mig. I allra första början av Guds ingripande var jag fullständigt förvirrad och fruktade att jag höll på att utsättas för bedrägeri. Denna osäkerhet var i sanning det största korset, eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv hört att Gud verkligen kan tala till människor i vår egen tid, och det fanns ingen jag kunde fråga om det. För den skull försökte jag att mota bort det, men upplevelsen lämnade mig inte och senare, långsamt, med tiden, blev jag lugnad och full av tillit att allt detta var endast Guds verk, för jag började se Guds hand i det. Det var därför som jag slutade att vara rädd för att möta motstånd och kritik och fick total tillit till vår Herre, eftersom jag visste att där jag inte räcker till, kommer Han alltid att kompensera, trots min otillräcklighet, och Hans verk kommer alltid att sluta i ära.

Att närma sig de ortodoxa prästerna, munkarna och biskoparna för att de skall erkänna påven och försonas uppriktigt med den romerska kyrkan är inte någon lätt uppgift, som vår Herre säger i ett av budskapen; det är som att försöka simma mot en stark ström. Men sedan jag sett hur vår Herre lider av vår splittring, kunde jag inte säga nej till vår Herres begäran, när Han bad mig att bära detta kors. Därför har jag accepterat denna uppgift, dock inte utan att ha gått igenom (och fortfarande går igenom) många eldar.

Ni har frågat: ”Varför tar ni på er detta uppdrag? ”Mitt svar är: därför att jag blev kallad av Gud, jag trodde på Honom, och jag svarade Honom: därför att jag vill göra Guds vilja. Ett av Kristi första ord var: ”Vilket hus är viktigast, ditt hus eller Mitt Hus?” Jag svarade: ”Ditt Hus, Herre.” Han sade: ”Förnya Mitt Hus, försköna Mitt Hus och förena det.”

En del av den grekisk-ortodoxa hierarkin förkastar mig fullständigt, för det första därför att de inte tror mig, ⁴ för det andra därför att jag är kvinna, och för det tredje därför att en kvinna inte bör tala. En del av munkarna är misstänksamma mot mig och säger att jag förmodligen är en trojansk häst utsänd och betalad av Påven, eller att jag till och med tillhör uniaterna. Många vill inte höra talas om försoning eller ekumenik. De anser att det är kätteri om jag ber tillsammans med romerska katoliker. Det är i detta de uppfattar det som att jag står över båda kyrkorna utan att vara hängiven någon av dem. Jag är fullständigt hängiven min kyrka, men det är inte kätteri eller synd om jag lever ekumeniskt och ber med andra kristna för att främja enheten. Nyckeln till enhet är emellertid, enligt vår Herre i dessa böcker, ödmjukhet och kärlek. Många av kyrkans folk har ännu inte denna nyckel. Många bland det grekisk-ortodoxa lekfolket, men också vissa enkla präster eller munkar i något avlägset kloster, skulle fram till denna dag kalla den Romersk-katolska Kyrkan för heretisk och farlig. De har lärt sig att tro så alltsedan födelsen och det är fel. Ändå tror jag att de trots sin hårdhet kan förändras med en genomgripande omvändelse genom den Helige Andes kraft, som skall få dem att böja sig, och genom de troendes böner. I våra samlingar ber vi till Gud om denna hjärtats förändring.

Inte desto mindre är det inte en fråga om att endast de skall böja sig. Alla måste böja sig i ödmjukhet och kärlek. Varje kyrkas folk bör vara villiga att dö bort från sitt ego och överge sin hårdhet; sedan kommer Kristi närvaro att lysa i dem genom denna akt av ödmjukhet och lydnad för sanningen. Jag tror att kyrkornas forna och nuvarande felsteg genom denna akt av ödmjukhet kommer att sköljas bort och enheten åstadkommas. Jag förlorar aldrig hoppet att närma mig de ortodoxa, och det är därför som jag alltid återvänder till dem och ger dem mitt vittnesbörd. Mitt vittnesbörd ges för att påminna dem om vår Herres ord: ”Må de vara ett i oss, som du är i mig och jag är i dig, så att världen kan tro att du har sänt mig” (Joh 17:21). På detta sätt har, trots alla hinder, några ekumeniska bönegrupper bildats i Aten och på Rhodos med ortodoxa präster som ingår i dem. Alla dessa bönegrupper börjar med att be Rosenkransen, sedan andra böner. Men jag har inte bara blivit förkastad av den ortodoxa hierarkin av ovannämnda skäl, utan vår Herre har också gett mig ett ansenligt antal vänner bland de grekisk-ortodoxa prästerna.

Biskopen av Rom

Vår Herre gav mig en inre vision av tre järnstänger som symboliserar de tre stora kristna samfunden, katoliker, ortodoxa och protestanter, och uppmanade deras huvuden att mötas genom att böja sig, men för att mötas måste de böja sig. Detta avsnitt talar om den attityd som krävs för att uppnå den enhet som Herren längtat efter alltsedan sin bön till Fadern - ”att de alla må bli ett”. Detta avsnitt av SLIG budskapen gör inte anspråk på att tala om enhet på ontologisk (ursprunglig, väsentlig) nivå, som om det inte skulle finnas några skillnader i hur hög grad de olika kristna grupperna har bevarat den sanning Kristus anförtrodde åt sin Kyrka. Och det är inte sant att jag påstår att denna kallelse till ödmjukhet bland kristna bröder skulle innebära ett allkristet sätt att närma sig enheten och att enheten skulle komma närmare genom ett köpslående om sanningen (som en handelsman som säljer och köper) vilket skulle leda till en nivellering och en relativism beträffande sanningen. Tvärtom har jag ofta talat om vikten av att förbli trogen mot sanningen, och än mera än mitt tal är budskapet ingenting annat än en kallelse att leva genom evangeliets sanning i den enda Uppenbarelsen om Kristus, som uttryckts ovan. Böckerna innehåller många varningar för den motsatta attityden ända till att likna ”en falsk ekumenik” vid en trojansk häst som kommer med en livlös bild av Kristus.

Många avsnitt om enheten knyter samman dessa två vitala aspekter på ekumeniken: den andliga inställningen, som innebär ödmjukhet och kärlek mot andra kristna, tillsammans med det kompromisslösa sökandet efter Kristi sanning. Ett exempel är ett avsnitt där Jungfru Maria talar om enhetens struktur:

Längre fram i samma avsnitt talar Jesus om sanningen: ”Försvara alltid Sanningen intill döden; du kommer att bli svedd emellanåt, men Jag skall tillåta det bara så mycket att det håller din själ ren och läraktig” (upprepat den 5 juni 1992, den 25 september 1997, den 22 juni 1998 etc).

Jag har haft sammanträffanden med katolska präster i USA, Holland och Schweiz i synnerhet, som är mycket liberala och mycket emot påven. Jag har varit tvungen att försvara Petrus Stol och för-klara den för dem så gott jag kunnat genom kraftfulla budskap som kommit från Kristus, och jag visade dem hur förvirrade deras sinnen var. Till slut kom många av dessa präster och berättade för mig hur mycket de uppskattade dessa klargöranden. Det var emellertid några som inte samtyckte och som sade till mig att jag är mer katolsk än katolikerna. Trots att det finns många avsnitt som berör enheten mellan kyrkorna, finns det också många som är skrivna särskilt för en mängd katolska präster som gör uppror mot påven, för att föra dem tillbaka till trohet mot honom. Här följer ett tidigt exempel:

Ett annat budskap som talar om enheten i framtiden uttrycker det ännu klarare:

Andra budskap talar om påven som Kristi ställföreträdare eller Kyrkans ställföreträdare. Här är ett exempel:

Böckerna innehåller inga referenser till hur Petri roll skall förhålla sig till de olika patriarksätena, och därför kan jag inte tala om det. Men jag är medveten om att påven själv i encyklikan ”Ut Unum Sint” öppnar upp för en diskussion av detta slag:

Inte desto mindre är det betydelsefullt och uppmuntrande att frågan om biskopens av Rom primat nu har blivit föremål för studium som redan pågår eller kommer att påbörjas inom den närmaste framtiden. Det är likaledes betydelsefullt och uppmuntrande att denna fråga framträder som ett väsentligt tema inte bara i de teologiska samtalen som den Katolska Kyrkan inleder med andra kyrkor och kyrkliga gemenskaper, utan också mer allmänt i den ekumeniska rörelsen som helhet. Delegaterna vid Kyrkornas Världsråds femte möte för kommissionen ”Faith and Order” som sammanträdde i Santiago de Compostela rekommenderade att kommissionen ”skulle börja ett nytt studium av frågan om en allmän tjänst för kristen enhet”. Efter århundraden av bittra motsättningar ser de andra kyrkorna och kyrkliga gemenskaperna mer och mer på denna enhetens tjänst på ett nytt sätt. ⁸

Samma encyklika bekräftar nödvändigheten av att Öst och Väst förenas, varvid skillnader skall tillåtas mellan de två kyrkogemenskaperna samtidigt som de har full gemenskap med varandra:

Med hänsyn till allt detta önskar den Katolska Kyrkan ingenting mindre än fullständig gemenskap mellan Öst och Väst. Hon finner inspiration för detta i det första årtusendets erfarenhet. Under den perioden ”hindrade inte utvecklingen av olika erfarenheter av kyrkligt liv kristna, genom ömsesidiga relationer, från att fortsätta att känna sig säkra på att de hörde hemma i varje Kyrka, för lovprisning av den ende Fadern, genom Kristus i den Helige Ande steg upp från dem alla i en underbar mångfald av språk och melodier. Alla samlades gemensamt för att fira Eukaristin, hjärtpunkten och modellen för gemenskapen inte bara beträffande andligheten och det moraliska livet utan också för Kyrkans själva struktur, i mångfalden av ämbeten och tjänster under ledning av Biskopen, apostlarnas efterföljare. De första koncilierna är vältaliga vittnen om denna varaktiga enhet i olikheter”.

Fastän böckerna inte behandlar strukturella frågor beträffande Öst och Väst, finns det många referenser till Östkyrkans betydelse. Därigenom paras ett kompromisslöst understrykande av betydelsen av Petri roll i senare budskap med en insikt om att andlig förnyelse mycket väl skulle kunna inspireras av Östkyrkan. Genom detta blir det än tydligare varför Kristi Kropp behöver andas med båda sina lungor, Kyrkans västra och östra närvaro.

Och ett annat liknande budskap:

Be att det Östra och det Västra huset förenas, som två händer förenade i bön, ett par händer, likadana, och vackra när de tillsammans pekar mot hmelen i bön; låt dessa två Händer som tillhör samma kropp, arbeta tillsammans och förena sin förmåga och sina tillgångar med varandra .... låt dessa två Händer lyfta Mig tillsammans (15 juni 1995).

Ytterligare ett budskap talar om östkyrkans roll i att sammanföra de båda husen igen och ena Kristi Kropp:

Återigen tar detta budskap inte något från Petri roll och auktoritet, men det framhäver betydelsen av att få de östra och västra delarna av Kristi Kropp förenade, så att världen kan tro.

Den framtida kristna enheten

Fastän budskapet bekräftar Petri primat, biskopen av Rom, känt både i den ortodoxa och i den katolska traditionen, talar det inte om frågor om jurisdiktion. Jag tror att jag inte blivit kallad att tala om denna fråga, och därför avstår jag från varje försök att göra det.

Min kallelse är att bekräfta påvens betydelse och försvara hans stol inför alla som tenderar att inte lyda honom utan gör uppror mot honom. Budskapen inspirerar till att bygga och stärka enhetens inre strukturer. Min främsta väg att närma mig enheten är som en andlig enhet. Budskapet manar till enhet både intra nos och extra nos, en maning att stärka enhetens andliga dynamik både inom de olika kyrkorna och mellan dem.

Jag känner inte till hur den enade Kyrkans framtida struktur kommer att se ut, eftersom Herren har valt att inte tala om detta. Inte heller har Han gett mig förmånen att få något ljus över detta, men jag tror att det skall ske på ett andligt sätt. Och jag tror att jag vid olika ekumeniska samlingar har fått en försmak av den framtida enhetens nåd.

I mars år 2000, till exempel, lät Herren våra bönegrupper samlas på hans födelseplats Betlehem. 450 personer kom från när och fjärran, ja, från mer än 55 länder och från 12 olika kyrkor till ett internationellt bönemöte för fred och enhet. Vi kom samman som en enda familj. Med oss hade vi också 75 präster från 12 olika kyrkor, men också andra präster från det Heliga Landet som, när de hörde talas om detta bönemöte, också anslöt sig till oss. Denna ekumeniska händelse samordnades av några judar och palestinier som berörts av böckerna Sant Liv i Gud. De trodde på Kristi återlösning och på hans frälsande plan i våra dagar och ställde upp som volontärer för att organisera detta möte. När man vet hur palestinier och judar i våra dagar strider mot varandra är deras försoning ett tecken genom den Helige Ande, som förde samman dessa två nationaliteter för att arbeta för ett fredsmöte mellan de splittrade kristna. Som Skriften säger: ”Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid” (Jak 3:18). Detta är en läxa för oss alla.

Vi var tillsammans och fick en försmak av hur enheten mellan kristna kommer att bli en dag. Vi lyssnade till anföranden om enhet av präster från olika kyrkor. Deras tal klingade som om de kom från en enda röst och ett och samma sinne. Vi erfor under deras anföranden en stark önskan att vi alla skulle vara ett. Vi såg och bevittnade törsten efter enhet hos lekmän och präster. Men vi upplevde samtidigt de stora yttre sår som vår splittring orsakat Kristi Mystiska Kropp.

De flesta av oss är trötta på denna splittring, för den är inte efter Herrens kärleks lag. Kristus är än mer trött på att se oss splittrade. Hurraropen och glädjeuttrycken från alla dessa nationaliteter som knutits samman och som vädjade om en fullständig enhet bland de kristna tydliggjorde att denna splittring inte bara är en synd utan också ett anti-vittnesbörd. Ändå är den största synden att inte ha samma datum för påskfirandet. Så underbart det blir, när vi alla ropar tillsammans: ”Christos Anesti” (Kristus är uppstånden!) med en röst, alla på samma dag. Vi säger alla: ”Ske din vilja så som i himmelen så ock på jorden.” Jesus Kristus har förenat oss med sitt Blod, så hur kan vi förneka denna enhet? ”Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.” (Ef 2:14-15). Hur kan vi säga ”nej” till Gud, om Han vill att vi skall enas? Kan det bero på att våra hjärtan har förhärdats? Har vi glömt den helige Faderns ord: ”Det som förenar oss är långt större än det som skiljer oss åt”? Vi borde alltså ta tag i det som förenar oss för att jämna vägen för fullständig enhet.

Den Heliga Eukaristin och de kristnas enhet

I den Katolska Kyrkans katekes står det med hänvisning till Augustinus beträffande eukaristin:

Inför storheten i detta mysterium utropar Augustinus: ”O godhetens sakrament! O enhetens tecken! O kärlekens band!” Så mycket smärtsammare känns den kyrkliga splittringen som bryter gemenskapen vid Herrens bord, så mycket intensivare är bönerna till Herren om att den tid skall återkomma då det råder fullständig enhet mellan alla dem som tror på honom. (KKK 1398).

Herren manar oss att försonas och återförenas. Som en välkänd katolsk kardinal nyligen sade till en god vän till mig från New York, en ortodox präst, som deltog i kardinalens mässa i Rom, så är det min övertygelse att det måste vara möjligt att åter uppnå enheten kring Herrens bord mellan katoliker och ortodoxa, eftersom vi delar samma sakrament och i realiteten samma tro, må vara att tron och tillbedjan tar sig olika uttryck. Jag har genom vår Herres brinnande kärlek fått erfara djupen i hans önskan om den fullständiga föreningen i hans Kropp, och jag tror att Han lider av vår brist på kärlek och gemenskap. Därför har jag ingen högre önskan än att se hans Kropp återförenad, och jag är övertygad om att vi kristna, om vi verkligen älskar Jesus Kristus, måste göra allt som står i vår makt för att arbeta för försoning mellan de åtskilda lemmarna i Kristi kropp.

Samtidigt vet jag att denna förening inte skall komma lättvindigt utan endast genom ett mirakel från vår Herre. Fastän vi måste göra allt vi kan för att främja enheten, har Han lovat att ge oss den föreningen, som kommer att vara den Helige Andes verk, för, som jag en gång sade år 1992, skall den komma lika plötsligt som berlinmurens fall: ”Barmhärtighet och Rättvisa arbetar med sådana under som aldrig hänt under många generationer ... och Enheten skall komma över er likt Gryningen och lika plötsligt som kommunismens fall; den skall komma från Gud och era nationer skall kalla den: det Stora Miraklet, historiens Välsignade Dag” (10 januari 1990).

Kristi Kyrka är en i den betydelsen att Kristus är en och har endast en helig Kropp. Det är Kyrkans människor som är åtskilda. Om kristna är förmögna att gå bortom de negativa hindren som skiljer dem åt, hinder som enligt Skriften är emot fullbordandet av enheten i tro, kärlek och tillbedjan bland oss, kommer Fadern att höra den bön som uttalades redan av hans Gudomlige Son: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21).

I väntan på denna nåd följer jag så gott jag kan de principer som gäller under tingens nuvarande tillstånd och jag är övertygad om att inte kränka samvetet hos medlemmarna i någon kyrka. I frågan står: ”Ibland får man emellertid intrycket när man läser era böcker, att ni står över båda kyrkorna utan att vara hängiven någondera...” Det finns ingen grund i det jag nedtecknat för att någon skall få ett intryck av att jag står över båda kyrkorna. Som ni formulerar det, verkar det som om det ligger mera på det praktiska planet.

Beträffande det sätt på vilket jag utövar min tro vill jag säga: jag är ortodox och helt och fullt hängiven min Kyrka. När det finns en ortodox kyrka i närheten underlåter jag aldrig att gå i söndagsmäs-san; om det inte finns någon ortodox kyrka, som i Dhaka, Bangla-desh, där jag bodde, går det givetvis inte. Innan jag flyttade till Rom, där jag nu bor, bodde jag under 11 år i Schweiz. Varje söndag gick jag till vår ortodoxa kyrka och den grekiske prästen i Lausanne, Fader Alexander Iossifides, är mitt vittne, liksom de troende som gick i kyrkan och regelbundet såg mig där, om jag inte var på resa, naturligtvis. Under mina resor utomlands när ett program gjorts upp för mig som jag skall följa och där jag skall avge mitt vittnesbörd, kan det ibland hända, och jag skulle vilja tillägga, ganska sällan, att de katolska prästerna eller biskoparna på platsen som inbjudit mig att tala, har lagt in en officiell helig Mässa som följer på samma plats där jag har talat. Då stannar jag tillsammans med folket och deltar i mässan, eftersom den ingår i programmet, och tar emot den heliga kommunionen där.

Här i Rom bor jag utanför centrum och ganska långt ifrån min grekisk-ortodoxa kyrka, som ligger i centrum av Rom. Det finns en slavisk-ortodox kyrka vid le Tre Fontane, som jag brukade gå till, men jag förstår inte språket. Därför tillåter jag mig då och då, eftersom jag är på resa halva tiden, att ta emot den heliga kommunionen i kyrkan La Madonna del Divino Amore, som ligger 3 km från mitt hem.
Jag tror att Andra Vatikankonciliet tillåter mig att göra detta när, som det står upprepade gånger i Katolska Kyrkans katekes: ”ett visst gemensamt deltagande in sacris, alltså när det gäller eukaristin ”är inte bara lovligt utan bör även uppmuntras, när omständigheterna visar sig lämpliga och den kyrkliga myndigheten givit sitt tillstånd” (KKK 1399).

I dekretet Orientarium Ecclesiarum från Andra Vatikankonciliet fastslås: ”När kristna från Östkyrkan åtskilda från den Katolska Kyrkan i god tro på eget initiativ begär och har den rätta inställningen kan de få tillgång till botens sakrament, eukaristin och de sjukas smörjelse.”

Den katolska kanoniska lagen fastslår:

”Katolska präster får lagligen meddela botens sakrament, eukaristin och de sjukas smörjelse till medlemmar av de östliga (orientaliska) kyrkorna som inte har fullständig gemenskap med den Katolska Kyrkan, om de självmant ber om sakramenten och har den rätta dispositionen. Detta gäller också för medlemmar i andra kyrkor, som enligt den Apostoliska Stolens bedömning befinner sig under samma villkor som de orientaliska kyrkorna vad gäller sakramenten” (Canon 844.3).

Påven Johannes Paulus II:s encyklika ’Ut Unum Sint’ innehåller dessa uttalanden med hänvisning till Orientalium Ecclesiarum:

”På grund av de mycket nära sakramentala banden mellan den Katolska Kyrkan och de Ortodoxa Kyrkorna har Dekretet om Orientaliska katolska kyrkor Orientalium Ecclesiarum uttalat: ”Pastoral erfarenhet visar tydligt att med respekt för våra östli-ga bröder bör och kan man ta under övervägande olika om-ständigheter som berör enskilda individer, där Kyrkans enhet inte äventyras och inte heller oacceptabla risker är inbegripna, men där själva frälsningen och själars andliga gagn står ome-delbart på spel. Därför, med hänsyn till särskilda omständigheter beträffande tid, plats och person har den Katolska Kyrkan ofta tillämpat och tillämpar nu en mildare policy och erbjuder alla frälsningens medel och ett exempel på barmhärtighet bland kristna genom deltagande i sakramenten och i andra heliga funktioner och ting”. ¹²

Beträffande relationen till reformationens kyrkor är det lite mer komplicerat. Många människor med protestantisk uppfostran som läser SLIG har blivit katoliker av egen fri vilja, huvudsakligen be-roende på frågorna kring eukaristin. Jesus talar inte i budskapen om giltigheten av deras sakrament, men han uppmanar på nytt protestanter att älska Jesu Moder och att erkänna Petri roll:

I ett annat budskap förebrår Kristus dessa kristna som inte kan se storheten i eukaristins mysterium och Kristi gudomliga Närvaro i det:

Äktenskaplig status

Längre fram i er fråga säger ni om mig, att jag ibland tar emot den heliga kommunionen i den romersk-katolska kyrkan: ”Vår oro gäller de katolska anhängare som kan tolka detta förhållningssätt på ett relativistiskt sätt och blir frestade att bortse från sin egen kyrkas regler.” Om jag i överensstämmelse med den kanoniska lagen, som jag citerat ovan, bevisar att jag är i full samstämmighet med den Katolska Kyrkans kanoniska lag, ser jag inget skäl för katolikerna att reagera relativistiskt.

Jag är inte för skilsmässa och jag söker inte främja någon lära bland katolska kristna att omgifte av skilda personer skulle tillåtas. Min skilsmässa och mitt borgerliga omgifte ägde rum före min omvändelse. Efter min omvändelse upptäckte jag i ljuset av SLIG-budskapen att min äktenskapliga situation inte var enligt reglerna. Emellertid visste ingen om denna situation utom jag själv, och det var återigen självmant som jag beklagade detta officiellt. Jag avslöjade min situation när ingen faktiskt visste någonting om den. När jag insett mitt misstag, gick jag till min kyrkas myndigheter i Lausanne och genomgick en process där allt blev uppklarat enligt ortodoxa äktenskapsföreskrifter. Jag är således en ortodox kristen i fred med min kyrka och dess föreskrifter som vilken annan ortodox kristen som helst. Som sådan är jag tillåten att ta emot eukaristin i min egen kyrka och i den katolska kyrkan enligt ovannämnda principer. På intet sätt åsidosätter jag den katolska kyrkans äktenskapsföreskrifter. För er information bifogar jag mitt äktenskapsintyg till detta dokument (Bilaga 1).

4 Fastän det står i vår bok innehållande den Ortodoxa Kyrkans lära, Bok I, publicerad 1997 av Mr. Trembelas: “Uppenbarelser definieras som en handling av Gud genom vilken Han underrättar Sina förnuftiga skapade varelser om mysterierna gällande Sin existens, natur och vilja i överensstämmelse med deras begränsade intellektuella kapacitet” (sid 79 i den engelska versionen).
5 Påven
6 Joh 21:15-17
7 Joh 21:15-17
8 Encyklikan Ut Unum Sint av påven Johannes Paulus II om engagemang för ekumeniken 89.
9 Encyklikan Ut Unum Sint av påven Johannes Paulus II om engagemang för ekumeniken, 61, ref. till det Apostoliska brevet Orientale Lumen (2 maj 1995), 24. L’Osservatore Romano, 2-3 maj 1995, 18; loc.cit., 4.
10 Jag förstod på samma gång “vad vi måste lida innan detta sker!” Detta “vi” avsåg påven Johannes Paulus II tillsammans med Jesus.
11 Jag förstod att Kristus hänvisade till alla Hans Budskap om enhet, som kallar oss att förena Påskens datum. Bara detta verkar ‘lugna’ Honom och släcka Hans törst efter enhet. Kristus har lovat att om vi förenar Påskfirandets datum, kommer Han att göra resten.
12 Ut Unum Sint, 58
13 Ett symboliskt namn för Kristus.

FÖREGÅENDE | CDF INNEHÅLL | NÄSTA | LADDA NER PDF