Maria's pilgrimsresa

På ett särskilt sätt var detta Maria's pilgrimsresa. Redan från det att Beth Myrian välsignades och när mässan tog sin början blev vi medvetna om att en annan pilgrim var med bland oss! Det var som om hon sagt när vi var i Harissa, "Lämna mig inte utanför!" och det gjorde vi inte.

Vår resa ägde rum i maj, en månad som vi är vana vid att ägna åt Kristi Moder. Här är Maria som gladast - det vill säga innan hon uppstiger till himlen - vårens Maria och uppståndelsens. Efter Kristi himmelsfärd måste hon ha längtat innerligt efter att få vara hos Gud; att få vara hos sin Älskade Son, tillsammans med Fadern och Den Helige Ande i himlen, men när hon sett den Uppståndne Jesus och hans levande ansikte efter hans obeskrivliga lidande, måste hon ha varit full av glädje. I den västerländska kyrkan sjunger de kristna "Regina caeli, laetare! Alleluia" (Oh himlens drottning, gläd dej, halleluja!).

Vår Fru av Libanon

"Vassula låt människor få veta att jag Herren ärar min Moder, låt dem få veta, de som förolämpar henne, att hon är Himlens Drottning och att jag Herren satte en krona med tolv stjärnor på hennes huvud. Hon härskar älskad och detta står skrivet i Mitt Ord. Jag ärar Min Moder och eftersom jag ärar henne ska ni ära henne" " 8 okt 1987.

Nästa kyrka vi besökte var också helgad åt Vår Fru; Vår Fru av Mantara, i Maghdouché. Huvudcelebrant var den lekitisk grekisk katolska biskopen, Georges Kahhale. Predikan hölls av fader René Laurentin, som talade kring ämnet Den Välsignade Treenigheten. Vi firade den helige Johanees Chrysostom´s liturgi och återigen kände vi en djup gemenskap då ortodoxa och katoliker och anglikanska präster stod tillsammans runt samma altare. Biskopen var katolik i förbund med Rom, men det var den ortodoxe prästen som kände till liturgin medan katoliker och anglikaner måste läse den franska översättningen.

Efter mässan vid den lekitisk grekisk katolska kyrkan, firad av Hans excellens biskop Georges Kahhale

Enligt Markus 7:24, besökte Jesus området kring Tyre och Sidon, dagens Saïda, för att predika evangeliet och bota sjuka. Enligt en tradition som sträcker sig många sekler tillbaka, kom Jungfru Maria med sin Son, men eftersom judiska kvinnor på den tiden inte fick gå in i hedniska städer, väntade Kristi Moder på Honom in en grotta vid Maghadouché. Den romerska vägen från Jerusalem till den libanesiska kusten gick igenom denna by. Här väntade Vår Fru medan hon bad och mediterade. I denna vackra helgedom kallas hon: Vår väntande Fru.

Vårt besök i denna helgedom var utan tvivel den mest rörande upplevelsen under hela prilgrimsresan. Åter igen påminde Vår Fru oss om sin närvaro. Det var som om hon sa, "jag har väntat på er eftersom ni kommer i sällskap av Jesus, Min Son."

Vår väntande Fru

Utanför ingången till helgedomen

Innanför ingången till helgedomen

Grottan där Vår Fru väntade på Jesus

Denna trakt för också tankarna till profeten Elias som besökte en änka och hennes son i Zarephtha, eller Sarepta, en sidonisisk stad. Här talade han profetiskt, ord som inte bara rörde honom själv utan även kvinnan och hennes son, och visade så att Gud bryr sig om alla människor, och genom honom förökade den Gode Guden det lilla mjöl och den gnutta olja som kvinnan använt för att ge profeten att äta. Senare när sonen blev allvarligt sjuk helade Gud honom genom sin profets ingripande: gästfrihet som visas Herrens profet bringar välsignelse från Himlen (1 Konungaboken 17:7-16).

Sent om sider satt vi alla i våra bussar på väg till gränsen - ekumenik på hjul. Av 281 pilgrimer var 50 präster. Tio olika trosinriktningar var närvarande: romerska katoliker, anglikaner, grekiska melkiter, ukrainska ortodoxa, grekiska ortodoxa, koptiska ortodoxa, rumänska ortodoxa, ameniska ortodoxa, luteraner och maroniter. Vår pilgrimsresa hade också välsignats av närvaron och deltagandet av en buddist, en muslin och en hindu.

Fyrtio länder var närvarande: Argentina, Armenien, Australien, Bangladesh, Belgien, Brasilien, Kanada, Chile, Colombia, Tjeckien, Danmark, England, Frankrike, Tyskland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Japan, Libanon, Mexico, Monaco, Nederländerna, Norge, Filipinerna, Puerto Rico, Polen, Rumänien, Ryssland, Skottland, Singapor, Sydafrika, Spanien, Sverige, Schweiz, Taiwan, Thailand, USA, Uruguay och Venezuela.

Libanon är ett land fullt av frågor, utmaningar, möjligheter och välsignelser. De libanesiska hymnerna och kyrkomusik är unika och djupt rörande. De uttrycker både sorg och glädje, men framför allt glädje. Gud lovsjungs på många sätt, i många hjärtan, i många länder. Det är möjligt att höra hjärtats språk utan att förstå själva orden!

Libanon omnämns sjutioen gånger i Bibeln. Libanons cedrar symboliserar styrka och genom cederns bildspråk syftar man både på goda och dåliga människor, men Psalmisten 92 säger:

“De rättrådiga ska blomstra som palmträd, och växa som Libanons cedar.”

Cedrarna och deras doft och Libanons vattendrag symboliserar den älskade i Sången av Sånger, en dikt om Guds kärlek till Hans folk, och då särskilt till varje enskild själ. I den andra boken av Krönikeböckerna kan vi läsa att cederträ från Libanon användes av Kung Salomon när han lät bygga Jerusalems Tempel. Skönhet, styrka och väldoft och tecken på sann tillbedjan; det är Libanon som Gud ser det.

Utsikt över Libanon från Harissa