Fr. Rene Laurentin intervjuar Vassula

Följande är ett utdrag från ett möte mellan Fader René Laurentin och Vassula 1989.

Fr Laurentin: .......det är ju inte ens längre din egen handstil: det är någon annan! Och även om det är din hand som skriver skulle en grafolog inte våga säga att det är från samma person.

Vassula: Ja du har rätt, men Jesus har sagt till mig och klart visat mig att denna handskrift inte är automatisk skrift, som några personer har inbillat sig. En dag sa Jesus till mig: :"Idag ska du skriva ner Mitt budskap med din egen handstil så att de som ännu inte har förstått denna nåd jag ger dig kan förstå att Jag också har gett dig nåden att höra Min röst. Låt mig enbart få diktera för dig idag. Du lyssnar och skriver".

Fr Laurentin: Nu visade Vassula mig hennes anteckningsböcker där handstilen förändras för följande budskap. Hennes egen, lilla känsliga, handstil börjar:

"Vassula dagarna är nu räknade."

Detta budskap fortsätter sedan med två sidor av Vassulas vanliga handstil och avslutas sedan med orden:

"Detta är för alla de som tror att din hand berörs av Mig utan att du hör mig eller förstår att det är Jag, Herren, som inspirerar dig. Låt oss nu fortsätta på det sätt som Jag vill ha det på, Min Vassula."

Sedan återkommer den stora handstilen:

"Ta emot min frid, var på din vakt"

Nej, Vassula är inte i ett tillstånd av någon slags mekanisk robot. Hon är inspirerad, inte manipulerad. Hon uttrycker sig själv med en utmärkt spontanitet. Hon är fri, lugn och full av glädje. Det är mer av ett mottagande än ett beroende. Det finns inget motstånd i det hela; snarare finns det kärlekens mottagande. Jag bad henne förtydliga saken.

Men i dessa budskap, är det din hand som rör sig eller är det dikterat för din hörsel?

Vassula: Det är dikterat.

Fr Laurentin: Men du har sagt att din hand rör sig på något sätt.

Vassula: Ja, det händer samtidigt. Först ledde Han min hand utan diktamen. En dag sa Han till mig: 'Jag skulle vilja att du lärde dig att lyssna till Min röst, den inre rösten.' Och efter bara sex veckor hade jag lärt mig att höra Hans röst. Det dikteras ord för ord och ibland är det till och med ord som jag inte förstår. Jag måste slå upp dem i en ordbok.

Fr Laurentin: Finns det till och med ord på engelska som du inte förstår?

Vassula: Ja, det finns några ord som jag inte vet vad det betyder. Andra gånger ger Han mig ett helt stycke på en gång och jag måste skynda mig att skriva ner det innan jag glömmer bort det. Men om jag glömmer bort det påminner Han mig om det ord som jag hoppade över. En dag bad Han mig att gå till bikt. Jag var emot det. Jag ville sudda ut meningen som jag hade börjat på, men Han blockerade min hand. Det var som om pennan hade fastnat i ett hål. Sedan pressade jag med den andra handen som kändes friare. Då vred sig pennan i min hand, flög till den andra sidan, och min hand kastades tillbaka.

Fr Laurentin: Skillnaden i handstilar är uppenbar. När Vassula skriver under diktamen är handstilen stor med mycket långa bokstäver. När hon skriver något själv för att kommentera eller förtydliga är det hennes egen, lilla känsliga, handstil. Förutom detta skriver Vassula allting två gånger. Först skriver hon ner det snabbt: sedan suddar hon bort allting som är personligt och skriver om det som har blivit kvar på ett noggrannare sätt.

Vassula: När jag skriver om det, rättar Han mig.

Fr Laurentin: Men bland orden ritar du ibland hjärtan, många hjärtan

Vassula: Det är symbolen för Jesu heliga hjärta

Fr Laurentin: Och detta inspireras även på samma sätt som det andra?

Vassula: Ja. Andra gånger ritar jag en fisk (en symbol för Kristus).

Fr Laurentin:Du sa nyss att Gud är både transcendent och nära, kärleksfull och intim. Hur förenar du denna tillgivenhet med tillbedjan?

Vassula:Först brukade jag sitta ner och skriva. Nu skriver jag medan jag sitter på knä framför ett litet bord i mitt rum med ett dussintal ikoner. Först knäböjde jag inte, men när jag verkligen förstod budskapet så förstod jag även Kristi härlighet. Han sa till mig: 'Vassula, förtjänar jag inte mer än så här?'. Sedan dess förblir jag alltid på knä.

Fr Laurentin: Och hur lång tid kan detta hålla på i streck?

Vassula: Fyra, fem timmar, ibland sex: fyra på morgonen och två på eftermiddagen.