Ett brev från Herren till sin Kyrka

Fader Christian Curty OFM,
präst och exorcist, Marianska präströrelsen
Marseilles, Frankrike.

Automatskrift eller Hieratisk (helig) skrift?

Det är vida känt att Vassula skriver budskap som hon förmedlar till oss under Vår Herres diktamen. När hon gör det förändras hennes handstil och blir ganska annorlunda från hennes egna spontana och vardagliga handstil. Vassulas personliga handstil är normalt liten och spänd, men prydlig och välkontrollerad av hennes vilja, som vet vad hon vill. Vidare är den påverkad av hennes varma och förfinade personlighet, som har ett gott sinne för proportion.

Å andra sidan karaktäriseras handstilen i budskapen av ordning, tydlighet, regelbundenhet och en viss upphöjdhet. Här dämpas Vassulas personlighet och försvinner bakom vad som vid ett första ögonkast verkar vara enbart en fasad som är lite stel och artificiell.
Följaktligen uppstår den fråga som vissa personer har, även om de bedömer budskapen i sig som positiva. Med rätta frågar de sig om ursprunget och genuiniteten av denna ”inspiration”. Här finns också orsaken till misstankar hos de kritiskt sinnade, som här finner ett betydande argument för deras motstånd till budskapen som helhet.

Således hävdar de att det enbart är fråga om utforskning av Vassulas eget psykes djup. Denna tolkning reducerar dessa skrifter till ett fenomen som är välkänt som paranormal skrift. I sådant fall skulle vi inte ha att göra med den kristna trons Jesus och en privat uppenbarelse från Honom. Istället skulle det vara något ifrån Vassulas eget undermedvetna som gradvis kommer fram i ljuset. Kanske skulle de till och med säga att det kunde vara en annan ”ande”, i vilket fall det bara kunde vara en ond ande.

Vad skall vi då tänka om allt detta? Har vi här verkligen att göra med en uppenbarelse ifrån Herren, ett brev ifrån Vår Herre till sin Kyrka, eller är detta enbart ett exempel på vad som vanligtvis kallas automatskrift?
Är det Vår Herres hand som skriver till oss genom Vassulas hand, eller är det Vassula som beskriver för oss, i ett tillstånd av trance, vadhelst som kommer ur hennes undermedvetnas djup?

Leds hon av en parasitisk ande som vi måste identifiera så att vi inte blir vilseledda av en som presenterar sig för oss som från Herren? I det första fallet skulle vi ha att göra med ett inspirerat skrivande. I det andra fallet skulle vi ha att göra med paranormal skrift eller automatisk skrift.

Vad är automatisk skrift?

Det är en skrift som involverar antingen ett paranormalt fenomen eller någon form av magi. I vårt arbete som exorcister är det inte sällsynt att träffa på detta fenomen. Handen på någon som frivilligt har överlämnat sig till denna form av ledning skriver av sig själv; den skriver inte genom medveten tanke eller intelligens. Istället rör den sig av en okänd kraft som inte är underordnad skrivarens egen vilja. I vissa extrema fall är det själva instrumentet (t ex en penna) som, genom endast kontakten med ett finger, börjar skriva ett budskap.

Budskapet kan vara av högt litterärt värde, till och med andligt, eller det kan luta åt det bisarra, det löjliga eller det vulgära. Ibland talar det om en värld bortom denna, som är ett slags underbart paradis, eller det kan ge några enkla råd till den skrivande, eller ge denne en befallning gällande hans vardagliga, praktiska liv.
Ibland svarar denna skrift helt enkelt på frågor som ställs, antingen om dess identitet: ”vem är du”? eller saker som rör det farliga området spådom. Ibland kan faktiskt automatskrift förutsäga framtida händelser som verkligen kan inträffa. Således kan den ge upphov till förfalskning; den kan också helt enkelt uppenbara ett inbillat men trovärdigt förflutet, vilket leder till den falska och heretiska tron på reinkarnation.

Låt oss här undvika den fråga som vi kan kalla problemet med automatskriftens litterära stil. Det är faktiskt ganska ovanligt att den som och till exempel hävdar sig vara Lamartine, skriver rader av likvärdig kvalitet som Lamartine. För det är subjektets undermedvetna som, fastän denne kan ha några tankar som är tagna från Lamartine, endast uttrycker sig själv och inte den välkände författaren.

För att förbli inom ramen för denna introduktion, låt oss här också utelämna de ibland allvarliga risker som föreligger hos dem som medvetet ger sig hän åt det paranormala fenomen som automatskrift är. Det finns risker på personlighetsnivån, som blir splittrad så att det undermedvetna kommer upp till ytan, medan den psykologiska medvetenheten förblir i ett sovande tillstånd eller som en passiv lyssnare.

I extrema fall kan detta resultera i en slags konstgjord schizofreni. Det finns också risker på det andliga planet där en ond ande kan utnyttja denna bristande vaksamhet hos en person och sedan gripa in och ta kontroll över henne. Å ena sidan sinnessjukdom eller ett tillstånd av trance; å andra sidan demonisk parasitism! Detta är de två stora faror som stundom är svåra att undkomma.

Vassulas fall

Låt oss nu titta noga på vad som händer med Vassula. Det finns tre situationer att betänka.

• I den första situationen tar Vassula emot ett budskap ifrån Herren, hon hör ett inre ord. Hon kan då vara i en kyrka, eller på en allmän plats. Om detta är ett meddelande till allmänheten skriver hon ner det när hon kommer hem. Det är då som hennes hand leds av Herren och den grafologiska karaktären av hennes personliga handstil förvandlas. Istället för hennes personliga handstil, som är smal, livlig och snabb med en liten dragning åt höger, blir det en upprätt, välordnad, lugn och transparant handstil, som inte speglar någon särskild känsla. Hur som helst är det inte automatskrift, för det är först och främst ett inre ord, vilket sedan åtföljs av ett nedskrivande av locutionen. Vi har här inte att göra med paranormal skrift.

• I det andra fallet är det en diktamen som är gjord av Mästaren till Vassula, som helt enkelt skriver ner vad hon hör. Hon är då i exakt samma situation som en sekreterare med sin arbetsgivare. Detta betyder att hon behåller sin personliga autonomi (rörlighet), sin frihet och sin fulla kontakt med omgivningen. Hon kan således avbryta diktamen när hon vill; hon kan t ex svara i telefonen och sedan ta upp diktamen igen där hon lämnade den. Också här är det grafologiska mönstret i handstilen inte hennes vanliga. Istället är det den vertikalt upprätta, som är enkel att läsa och alltid fridfull och måttfull i sin återhämtning. Även om hennes handstil är annorlunda behåller Vassula full kontroll över sig själv och det fria utövandet av sitt medvetande och sina förmågor. Hon skriver helt enkelt ner, för hand, vad hon tar emot i en inre vision av Jesus, och som hon hör av denna Röst som inspirerar henne. Vi är således långt ifrån automatskrift.

• Slutligen, i den tredje situationen, vilken ibland sammanstrålar med den föregående, mottager Vassula ett inre ljus som är ingjutet och som saknar tydligt uttalade ord. Det är detta som mystikerna kallar en “rörelse” av den Helige Ande (andlig eller intellektuell) vilken måste omvandlas till vårt språk med exakta ord och fraser som ibland kräver en lång formulering. Vassula skyndar sig sedan att skriva ner denna “insikt” eller “förståelse” som hon just mottagit på detta ingjutna sätt. Det är då, när hon börjar skriva med sin egen spontana handstil som Herren tar över och formar de bokstäver som Vassulas hand skriver, till sin egen vackra handstil, som om Han ville ge denna uppenbarelse ett sigill från ovan. Det är således inte automatskrift på något vis.Som om Herren ville övertyga oss gör Herren ibland på ett annat sätt. Ibland när de budskap som förmedlas är långa och tiden är knapp tillåter Herren Vassula att skriva ner diktamen med hennes egen handstil, vilken är alert och livlig. Detta visar ganska tydligt att Vassula på intet sätt är bunden vid detta sätt att skriva eller ledd av någon ”ande”. Hennes egen andliga erfarenhet har ingenting gemensamt med fenomenet automatskrift.

Det är hieratisk (helig) skrift

Låt oss analysera denna lugna och värdiga handstil, som är måttfull i sina rörelser och ständigt rörs i en vertikal tendens. De mellanliggande bokstäverna eller vokalerna förstörs inte av öglorna och skaften, vilka dock är dominerande, och rör sig med lätthet i det utrymme som är deras, även om de tidvis är lite begränsade i textens mitt. Men texten andas i det utrymme som ges.

Framförallt finns det en ständig rörelse av kommande och gående, som ger det hela en orientering från hög till låg och låg till hög. Handskrifternas text ger snarare ett vertikalt intryck än ett horisontellt, med en väldigt tydlig dominans av dess höjd. Det finns således ingenting som förnekas i det djupa och instinktiva livet, men detta djup är bemästrat och dominerat av de högre förmågorna.

Det finns alltså ingenting i denna handskrift som är riktat till det Förflutna, och märkligt nog, inget som är riktat till Framtiden, som om endast den Närvarande stunden var den viktiga, eller snarare, som om allting är Närvarande i ett enda IDAG. Det finns inga tecken på någon egocentrisk återgång. Ingenting tyder på ett tillbakafallande på sig själv; och tendensen gentemot andra är diskret, lätt, och alltid upplyftande.

Överallt finns ett påfallande intryck av ädelhet, distinktion och underbar klarhet. Det enda som är viktigt är denna dubbla rörelse uppåt och nedåt, vilket utgör den kontinuerliga inre rytmen. Än nedstiger den till de jordiska, mänskliga djupen (vilket är inkarnationens rörelse), än finns där ett förnimbart upplyftande mot ett högre väsen som inte kan vara någon annan är Fadern.

Dessutom finns det i denna handskrift lite stränghet och artificialitet, där det vid första ögonkastet är svårt att urskilja ett mänskligt temperament som är så känsligt och påverkat av förändringar (så som man dessutom finner det i Vassulas spontana handstil). Här är denna dimension kontinuerligt riktad mot höjden, relativiserad, och försvinner bakom vad som verkar vara en mask.

Faktum är att såsom det står får denna handskrift oss att tänka på Hebreiskan, detta heliga språk par excellence, i vilket Gud talade till Mose och folket på Sinai berg för att uppenbara deras kallelse. Det är därför vi beskriver denna handskrift som “hieratisk”.

Vad är hieratisk?

På de antika teaterföreställningarna bar skådespelaren en mask för att gömma sitt mänskliga ansikte och för att kunna identifiera sig med passionen (passiòn) hos den person han spelade i dramat. Således försvann individen, som vanligtvis var välkänd av publiken, bakom den som masken representerade.När Vassula skriver under Herrens diktamen är det något liknande detta, som vi kan kalla “hieratiskt”. Hon försvinner och döljs bakom Den som skriver till oss.

Låt oss gå ännu längre. I Liturgin är den hieratiska gesten bevarad i de stora Orientaliska (Ortodoxa) bönerna och fram till tiden för Andra Vatikankonciliet var den det även i den Romerska eller Latinska Liturgin. Det är en helig eller, mer exakt, en sakraliserad gest.
Den uttrycker inte ett mänskligt temperament (av prästen eller hans assistenter), som den fängslar eller betvingar. Den utförs av en man av kött och blod, som har sin egen karaktär, sina egna känslor, sina fel, även nationalitet, men den är, först och främst, en gudomlig gest.

Allt som är relaterat till individen själv och hans sociala och geografiska bakgrund skulle försvinna bakom en attityd som upprepar sig själv på ett oföränderligt sätt genom tid och rum; ty den hieratiska gesten är bortom tiden.
Det är en Guds gest som utförs av en människa. En sådan gest förblir alltid densamma genom seklernas skiften, förändrande klimat och nationaliteter.

Detta är orsaken till att den kan verka kylig och sträng. Här finns en risk om gesten förblir oförändrad att den kanske misslyckas att förmedla Anden och istället liknar ett träd som mist sin frukt.
Det var av denna anledning som Andra Vatikankonciliet ville vitalisera de liturgiska gesterna och återge dem en mer mänsklig karaktär, som är närmare våra moderna sinnen, men med villkoret att vi inte glömmer bort att de är, först och främst, heliga gester och inte mediernas.
Liturgin är först och främst en bön och inte teater. Det är en handling som är både mänsklig och gudomlig, och är således inte endast ett uttryck för vårt individuella eller kollektiva medvetande. Vi kan inte alltid vara säkra på att denna andra risk alltid noggrant undviks i vår konciliära liturgi.

Låt oss nu återvända till Herrens ”vackra handstil”, som Vassula tycker om att kalla den. Den är således en hieratisk skrift, med andra ord en helig skrift som är utan någon mänsklig aspekt. Den är strikt och inte individualiserad, men samtidigt beklädd med en sådan majestätisk höghet. Visserligen kan man skönja en känslighet här, men allt är riktat mot det högre.
Med andra ord, det är riktat mot anden i människan. Utan att beakta det tankestoff dessa skrifter innehåller, inger själva handstilen en stor frid inom oss till vilken den riktar sig, utstrålande ljus och stillhet. Denna skrift är i sanning vacker och kan bara vara god!

Vilka är skälen till denna hieratiska skrift?

Frågan kvarstår varför Herren i det budskap Han anförtrott Vassula har valt denna hieratiska skrift, som – såvitt vi vet – Han inte använder i liknande fall. Faktum är att många själar mottar uppenbarelser från Herren utan denna form av skrivstil.
Först och främst, är det verkligen första gången som detta händer? Man kan faktiskt ställa sig denna fråga. Är inte den Heliga Skrift per definition ett Guds verk, givetvis skriven av människohand, men under den Helige Andes ledning?
Det är bra att påminna sig om detta, för det är många gånger i Uppenbarelsens historia där Gud själv använder sig av handskrivna Skrifter för att bevara sitt budskap och bättre kunna sprida det, och framförallt kunna rista in det i våra människohjärtan av kött.

Det är detta som hände profeten Habackuk som, liksom vi, var bekymrad över den förvånansvärda tystnaden från Gud inför hans folks innerliga böner och den våg av ondska som drabbade dem. Han förklarade: ”Jag skall gå till min post och spana. Jag vill se vad han skall säga till mig, vilket svar jag får på min klagan. Herren svarade mig: “Skriv ner det du får se med tydlig skrift på tavlor, så att det blir lätt att läsa, ty synen vittnar om den bestämda tiden, den talar om slutet, den slår inte fel. Om uppfyllelsen dröjer, så vänta tåligt, den kommer förvisso, den uteblir inte. Se, den falske far bort med vinden men troheten räddar den rättfärdiges liv” Hab. 2:1-4.

Jämför också med Uppenbarelseboken, Herrens ”brev” till Hans sju församlingar; ”Skriv till ängeln för församlingen i Efesos” Upp. 2:1. Lägg även märke till detta oväntade och mycket betydelsefulla avbrott: ”När de sju åskorna hade talat tänkte jag skriva, men jag hörde en röst från himlen säga: “Försegla vad de sju åskorna har talat och skriv inte upp det”, Upp. 10:4.

Även om man kan invända och säga att i inget av dessa fall skrev Gud genom profeten, finns det inte desto mindre två fall där detta uttryckligen sägs.
Är det inte Gud själv som genom Mose hand inristade de tio budorden på hårda stentavlor för att inrista dem i sitt folks förhärdade hjärtan? Dessa tio budord blev skrivna på “tavlor av sten, som Gud hade skrivit på med sitt finger ” 2 Mos. 31:18; men det skedde givetvis genom Mose hand.
Detta bevisas med orden: ”Hugg ut två stentavlor…på dem skall jag skriva…”
Men Gud säger till Mose: ”Skriv själv ner dessa befallningar... och Gud skrev förbundsvillkoren, de tio budorden, på tavlorna” 2 Mos. 34:1, 27-28 .
Fastän vi inte har sett dessa två tavlor skrivna av Guds hand genom Mose hand, är det klart att bokstävernas typografiska natur, deras ”skrift” var på hebreiska, således hieratiska eller heliga, depersonaliserade.

De speglade inte Mose mänskliga temperament. Istället reflekterade de Guds kraft och transcendens, Han som inte enbart var den som inspirerade dem men också dess verklige författare; som det står: ”skall jag (Gud) skriva” 2 Mos. 34:1
Slutligen bör vi också här komma ihåg att Jesus själv, den människoblivne Guden, Faderns eviga ORD, en dag skrev på marken med sin egen hand! (Joh. 8:6).
Det är tydligt för trons ögon att varje försök att göra en grafologisk analys måste komma till korta inför denna skrift, som inte skulle kunna klassificeras i någon känd kategori, eftersom dessa är begränsade. Den vore säkert närmare Vassulas hieratiska handskrift än våra egna personliga handstilar, vilka går in i väldefinierade kategorier.

Ett brev från Herren till Sin Kyrka

Därför, om Herren när han talar till oss inte använder sig av Vassulas vanliga, snabba, känsliga och mycket rörande handstil utan istället föredrar att använda denna hieratiska och transcendenta handstil har Han sina skäl. I all ödmjukhet och utan överdrift verkar det som om jag kan säga dessa saker:
I andra budskap som har anförtrotts andra privilegierade själar, talar Herren till alla människor av god vilja, ibland till specifika personer, ibland till kommuniteter, eller till och med till alla de troende (herdarna och lammen).
Här talar Han emellertid först och främst till herdarna, till dem som är ansvariga för Hans Kyrka, dem som Uppenbarelseboken kallar ”ängeln i församlingen i...”

Det är således ett BREV TILL HANS KYRKA, som så länge har varit så splittrad och fortfarande hotas av interna schismer, oftare orsakade av personliga skäl snarare än olika liturgiska traditioner eller teologiska skolor. Dessutom, vem skulle - förutom Gud själv - kunna sammanfatta i en enda spiritualitet, i en enda teologisk vision, i en enda helig rit, det fullkomliga och ofattbara mysteriet av de Tre som är Ett!

Jesus vill, i denna Ändens Tid, i denna Nationernas Tid, få oss att komma i direkt kontakt med det faktum att det verkligen är Han som talar till oss och skriver till oss. Sekreteraren i det här fallet har ingen betydelse och borde försvinna helt ifrån våra ögon. Detta är sant, så till den grad att även hennes personliga handstil, vilken avslöjar hennes djupaste väsen, borde försvinna bakom denna handstil, som först ter sig opersonlig och artificiell, men som tvärtom är transcendent. Precis som personligheten hos sekreteraren, som återfinns i hennes personliga handstil, försvinner helt bakom den maskinskrivna texten.

Här är det därför Herren som talar, den Människoblivne Guden. Det är Han som genomtränger alla de kategorier av karaktär eller grafologisk ordning, inom vilka människor försöker instänga honom.
Han är den som går utöver alla våra psykologiska kategorier, alla våra teologiska skolor, som vi använder för att definiera honom. Han är den Ende om Vilken alla våra heliga riter och olika liturgiska traditioner försöker stamma fram mysteriet, utan att någonsin kunna uttömma det.

Och Han talar till sin splittrade Kyrka. Han skriver ett brev till henne för att kungöra att Hans återkomst är nära och Han inbjuder oss till ett samtal mellan våra hjärtan och Hans Heliga Hjärta i förening med Hans Moders Hjärta, genom gå enhetens väg, särskilt genom förenandet av det liturgiska Påskfirandet. Då kan mänskligheten tro att Jesus har uppstått och sannerligen är Guds Son och allas vår Frälsare. (Joh. 17:21-23).

Genom att ge handskriften denna hieratiska och heliga form, så nära ikonernas och påminnande om hebreiskan, Uppenbarelsens språk, önskar kanske Herren säga oss någonting ännu mer djupsinnigt!
Önskar Han kanske att därigenom påminna oss om att Han är Författaren till den Heliga Skrift som upplyser hela mänsklighetens historia och samtidigt som vi närmar oss denna Heliga Historias slut, ingriper Han personligen för att öppna Uppenbarelseboken för oss och avslöja dess mysterium?

Man kan inte undgå att påminna sig om den del av Uppenbarelseboken som så starkt påminner om Vassulas egen andliga erfarenhet: ”Jag hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: “Vad du ser, SKRIV DET I EN BOK och skicka den till de sju församlingarna... Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld (de sju församlingarna) och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson...som sade: Jag är den förste och den siste, och den som LEVER. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet och jag har nycklarna till döden och dödsriket... (Upp. 1:10)
”Du som har öron hör vad Anden säger till församlingarna” (Upp. 2:7)

Jag kan kanske tillägga att sekreteraren, Vassula, normalt tar emot diktamen på sina knän, av respekt för Mästaren. Skulle inte vi själva ta emot på våra knän (åtminstone bildligt talat), detta brev ifrån vår Herre till sin Kyrka, till de sju församlingarna som vi själva är?