Hur min Ängel närmade sig

av Vassula

Något av det första som min skyddsängel ritade på papperet var ett hjärta. Från hjärtats mitt ritade han en ros som växte ut från hjärtat. Döm om min stora förvåning när han sedan vänligt presenterade sig som Daniel, min skyddsängel. Han lämnade mig förvirrad men samtidigt i stor glädje. Jag gick som på moln hemma i vårt hus och upprepade högt för mig själv: ”Jag är den lyckligaste människan på jorden, och troligtvis den enda på hela jorden som kan prata med sin ängel som jag gör!”

Nästa dag återvände min ängel. Jag pratade i timtal med honom och vi hade mycket roligt. Han återvände också nästa dag, men till min stora förvåning hade han nu med sig änglaskaror från alla nivåer. Jag kände att himlens portar plötsligt stod på vid gavel eftersom jag lätt kunde uppfatta den väldiga rörelsen av änglar ovanifrån. De verkade alla vara uppspelta och glada, förväntansfulla. De gladde sig på ett särskilt sätt, och jag förstod att det var fest i himlen och att de firade någon högtid. Sedan sjöng alla änglarna i kör: ”En stor glädje stundar!” Jag förstod, oavsett vad det var för en högtid, så berörde den mig direkt. Förgäves försökte jag gissa vad den betydde. Denna kör sjöngs hela dagen, med samma ord och med bara några minuters tystnad mellan körsången. Varje gång himlen öppnades, upprepade änglarna samma kör.

De första orden min ängel uttalade om Gud var: ”Gud är nära dig och älskar dig.” Jag måste ha sårat Herren mycket i detta ögonblick för hans ord hade ingen som helst effekt på mig. När min ängel sade dessa ord om Gud, minns jag att jag tyckte det var normalt för en ängel att säga så, eftersom änglar lever nära Gud. Jag svarade inte och min ängel sade inget mer.

Först några dagar senare ändrade plötsligt min ängel sitt sätt mot mig och jag märkte hur allvarlig han blev. Med mycket högtidlig röst bad han mig att läsa Ordet. Jag låtsades inte förstå vad han menade med Ordet och bad honom förklara. När jag sade detta, blev min ängel om möjligt ännu mer allvarsam och sade, att jag mycket väl visste vad han menade, men tillade att det var den heliga bibeln. Jag hade redan mitt svar färdigt och sade honom att vi inte hade någon bibel hemma. Han sade att detta visste han redan. Han bad mig gå och skaffa en. Jag argumenterade fortfarande med honom, och sade att han bad mig om det omöjliga, eftersom jag bodde i ett muslimskt land (Bangladesh) och bokaffärerna inte sålde bibeln. Han sade att jag utan dröjsmål skulle bege mig till den Amerikanska skolan, där min son gick i skolan, och låna en från skolans bibliotek. Jag funderade huruvida jag skulle gå eller helt enkelt vägra och stanna hemma. Dessutom var det pinsamt bara jag tänkte på hur min man och alla mina vänner skulle reagera på detta. Tanken var absurd: jag, med en bibel i handen! Jag tänkte redan på olika ställen i huset där jag kunde gömma den, om jag mot all förmodan beslöt att skaffa en. Men när jag på nytt såg ängelns gravallvarliga min, bestämde jag mig för att lyda honom. Så jag gick till skolan. Där stod flera biblar på hyllan. Jag valde en och lånade hem den. Jag slog upp den för att läsa, precis som min ängel hade sagt åt mig att göra. Min blick föll på Psaltaren. Jag läste men jag förstod inte ett dyft. Detta var ett tecken från Gud, han visade mig hur blind jag var.

Reningen

Min ängel kom tillbaka, fortfarande mycket allvarlig och förebrådde mig vissa handlingar som jag hade gjort i mitt liv och som misshagade Gud. Sedan förebrådde han mig att jag hade kastat Guds gåvor i ansiktet på honom, gåvor som Gud hade givit mig, men som jag inte hade uppskattat det minsta. Härmed började han påminna mig om de synder jag aldrig hade biktat. Han visade dem för mig som på en tv-skärm. Han påminde mig om händelserna och hur mycket de kränkte Gud. De strängaste förebråelserna jag fick handlade om förkastandet av Guds gåvor. Min ängel berättade att det var en stor skymf mot Gud att förneka och förkasta hans gåvor. Han lät mig se mina synder med Guds ögon, som Gud ser dem och inte så som vi ser dem. De var så monstruösa att jag föraktade mig själv och grät bittert. Jag förstod senare att detta tillstånd som jag försattes i, var en nåd från Gud för att jag skulle ångra mig uppriktigt. Jag såg mina synder så kristallklart, de blottlade min själs innersta, det var som om man hade vänt mig ut och in. Jag förstod plötsligt hur Adam och Eva måste ha känt sig efter det de hade syndat, när Gud närmade sig dem i sitt ljus, ansikte mot ansikte. Min själ var blottställd och exponerad, den kändes naken, avskyvärd och ful. Det enda jag kunde säga till min ängel mellan snyftningarna var att jag inte förtjänade en anständig död, och att jag var den jag var, genomrutten, borde dö och huggas i småbitar och kastas åt hyenorna.

Denna rening måste ha hållit på i nästan en vecka. Det kändes som om en renande eld luttrade min själs innersta - det var verkligen en mycket smärtsam upplevelse.