Hur min ängel tog kontakt (forts.)
Öknen och sedan överlåtelse utan förbehåll
Se, därför vill jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne. (Hos 2:14)
Nu ville Gud att jag helt skulle överlåta mig till honom. Han ville förena mig med honom och göra mig till hans barn. Han ville forma mig och förvandla mig. Min överlåtelse var inte som han önskade och därför var jag tvungen att genomgå en annan slags rening, så att jag kunde överlåta mig till Gud utan förbehåll och stifta fred med honom. Detta är vad som hände: jag kallade på Gud och till min förvåning svarade han inte. Jag greps av panik och vände mig om för att leta efter min ängel, men inte heller han var närvarande. Istället kände jag några själar omkring mig, de kom likt tiggare.1 De tiggde om böner, välsignelser och vigvatten. Jag gick omedelbart till kyrkan och hämtade lite vigvatten åt dem. De bad mig att stänka det på dem och det gjorde jag. Detta drog även till sig andra själar och det dröjde inte länge förrän jag hade en stor samling själar omkring mig. Till min stora förvåning tycktes vigvattnet mildra deras plågor och deras glädje var stor. En av dem bad mig att be för honom direkt och ge honom bara en välsignelse. Jag visste inte hur, så han bad mig bara be en enkel bön och välsigna honom. Jag bad som han önskade och välsignade honom. Han tackade mig med glädje och välsignade i sin tur mig. Allt detta var nytt för mig, men jag kände att de fick lindring och blev nöjda. Jag tog tillfället i akt och frågade dem om de visste var min ängel befann sig, honom som mitt hjärta redan hade börjat älska. Men jag fick inget svar.
I denna ensamhet blev dagarna till år. Jag sökte frid men fann den inte. Jag var omgiven av många vänner och människor, men jag har aldrig känt mig så ensam och övergiven. Det var som om jag led alla helvetets kval. Många gånger ropade jag på min ängel att återvända till mig, men han var som uppslukad av jorden! Min själ sviktade i hans frånvaro. Jag sökte honom men jag fann honom inte, jag ropade på honom men han svarade inte. I tre hela veckor irrade jag omkring i öknen, mer död än levande, ända tills jag inte uthärdade längre och i denna fruktansvärda natt som min själ gick igenom, ropade jag under tårar, av hela mitt hjärta, så som jag aldrig förut hade ropat till Jahve: "FADER...!! var är du...? Fader...? Varför har du lämnat mig? Åh Gud, tag mig! Tag mig, använd mig som du önskar...! Rena mig så att du kan använda mig!"
Med detta genomträngande rop som kom från djupet av mitt hjärta, öppnade sig plötsligt himlen och som ett åskdån ropade Faderns röst, fylld av rörelse tillbaka till mig: "JAG, GUD, ÄLSKAR DIG!" Dessa ord var som balsam på mina djupa själsliga sår och de helade mig omedelbart. Jag kände Guds oändliga kärlek i dessa ord.
Ett ögonblick efter dessa kärlekens ord, tycktes det mig som hade jag fallit ur en stormvind och ner i en vacker, rofylld trädgård. Min ängel visade sig åter och med stor ömhet började han förbinda mina sår, de sår jag fick när jag i natten vandrade genom denna oändliga öken.
Jahve bad mig sedan öppna bibeln och läsa ett stycke. Den första bibelversen jag läste gjorde mig tårögd och omvände mig, för på ett fantastiskt sätt visade den vägen till Guds hjärta. Jag läste i Andra Mosebok 22:26 följande ord:
"Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du ge den tillbaka åt honom, innan solen går ned. Den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin kropp. Vad skall han annars ha på sig, när han ligger och sover? Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är barmhärtig."
Gud förklarade inte genast vad som hade hänt under dessa tre veckor, för han har sina skäl. Långt senare, den 22 december 1990, gav han mig denna förklaring. Här är hans egna ord:
"Mitt hjärta, kärlekens omätliga djup ropade efter dig. Du hade givit mitt hjärta sorg i myckenhet, förräderi i överflöd. Du brottades med Mig, ynkliga lilla människa... men Jag visste att ditt hjärta inte är ett delat hjärta och att när Jag en gång besegrat ditt hjärta, skulle det bli helt och hållet Mitt; Du var barn av din tidsålder och du brottades med Mig, men Jag slog ner dig i kampen och släpade dig i dammet ut i öknen, där Jag lämnade dig helt ensam.
Jag hade försett dig med en skyddsängel från början av din existens för att beskydda dig, trösta dig och leda dig; men min vishet gav din skyddsängel befallning att lämna dig och låta dig möta öknen på egen hand. Jag sade: "Du skall leva trots din nakenhet!" 2 Eftersom ingen kan överleva ensam, 3 skulle Satan ha tagit överhanden fullständigt och dödat dig. Men min befallning gavs honom också. Jag förbjöd honom att röra dig  I din förskräckelse mindes du mig och sände din blick upp mot himlen och sökte desperat efter mig. Dina klaganden och enträgna böner bröt plötsligt dödstystnaden som omgav dig, och dina skräckfyllda rop genom trängde himlen och nådde den heliga Treenighetens öron...
"Mitt barn!" Faderns röst, full av glädje genljöd i hela himlen, "O, Jag skall nu låta henne tränga in i mina sår 4 och låta henne äta min Kropp och dricka mitt Blod. Jag skall trolova mig med henne och hon skall vara min i all evighet. Jag skall visa henne den kärlek Jag har till henne och hennes läppar skall hädanefter törsta efter mig och hennes hjärta skall vara min huvudgärd. Hon skall varje dag ivrigt underkasta sig min rättfärdighet. Jag skall göra henne till ett altare för min kärlek och mitt lidande. Jag och bara Jag skall vara hennes enda kärlek och hennes lidande, och Jag skall henne sända med mitt budskap till världens ändar, och erövra ett gudlöst folk, och ett folk som är främmande för henne. Och frivilligt skall hon bära mitt kors, fridens och kärlekens kors, upp till Golgata."
"Och Jag, den helige Ande, skall stiga ner över henne och uppenbara sanningen och Våra djup ; 5 för henne . Jag skall genom henne påminna världen att den största av alla gåvor är KÄRLEKEN." "
"låt Oss 6 alltså fira! Låt hela himlen fira!"
Gud gav mig en vision, så att jag bättre kunde förstå situationen. Han lät mig förstå varför Satan var så aggressiv mot mig. Så länge jag inte var helt omvänd, störde inte djävulen mig och kände sig tillfreds med mig. Han visade ingen aggressivitet. Men i samma ögonblick han kände att jag vände mig till Gud, och han nu höll på att förlora mig, angrep han min själ.
Detta var min vision: jag såg mig själv stå i ett rum och en orm (Satan) krälade omkring. Tydligen var ormen mitt husdjur. Men eftersom jag inte var intresserad av ormen längre, slutade jag att mata den. Hungrig och förvånad kom den ut ur sitt hål för att söka föda. Jag tittade på den på väg mot sin tallrik, där den fann några vindruvor. Ormen svalde dem men verkade inte mätt. Så den ringlade tillbaka ut i köket på jakt efter mat. Under tiden började den känna, att mina känslor var annorlunda för den, och att jag nu hade blivit en fiende. Jag visste att den därför skulle försöka döda mig... Jag var rädd, men just då dök min skyddsängel upp och frågade mig om jag hade några problem. Jag berättade om ormen. Han sade att han skulle ta hand om den. Först tvekade jag om jag skulle hjälpa honom i striden eller inte, men till slut beslöt jag mig för att hjälpa min ängel. Vi skulle göra det tillsammans. Min ängel tog en kvast, öppnade ytterdörren, och gick sedan mot ormen och skrämde bort den. Han smällde sedan igen dörren och vi såg ormens reaktion från fönstret. Den fick panik. Vi såg hur den vände tillbaka mot dörren. Men dörren var ordentligt låst. Den ringlade snabbt nedför trappan och ut på gatan. I samma sekund den gled ut på gatan förvandlades den till en stor äcklig padda och sedan tillbaka till en ond ande. Man slog larm och av människorna utanför blev den tillfångatagen och bunden.
| 
