Hur min ängel tog kontakt (forts.)

Skaparen lär mig Fader Vår

Efter denna upplevelse som hade krossat mig, uppenbarade sig Gud själv, vår evige Fader för mig. Jag såg honom inte för min inre blick som jag såg min ängel, men jag visste att det var han, jag hörde honom. Jag minns att min reaktion var, ”Åh, det är Gud och han kan hjälpa oss!” Därför frågade han mig,: ”Tror du verkligen att jag kan hjälpa er?” Och jag svarade honom, ”Ja!” Sedan minns jag att jag gick fram till fönstret och sade till honom: ”Se, se vad som har blivit av världen!” Jag ville visa honom hur hemsk världen blivit. Gud svarade inte, utan bad mig be Fader vår till honom. Jag bad Fader vår medan han var hos mig och lyssnade på mig. När jag slutade sade han sig inte vara nöjd med sättet jag bad på, jag bad för fort. Så jag upprepade bönen men långsammare. Återigen sade han att han inte var nöjd, för nu rörde jag på mig. Han sade åt mig att be den igen. Jag bad den igen, och när jag slutade sade Gud sig ändå inte vara nöjd. Jag bad den flera gånger, men varje gång sade han att han inte var nöjd. Jag började undra om han inte lät mig be på en enda dag alla Fader vår som jag hade underlåtit att be under hela mitt liv! Jag hade börjat på morgonen och nu hade det hunnit bli natt. Plötsligt var han nöjd, och för varje mening jag uttalade, sade han ”Det är bra!” - jag kände hur lycklig han var. Jag skall försöka förklara med ett exempel vad som verkligen hände.

Om du en dag fick besök av en släkting som du aldrig tidigare hade träffat, eftersom han bodde i ett annat land, skulle du säkert i början av ert samtal känna dig främmande för honom och lite stel. Men under dagens lopp skulle du tycka att du kom honom närmre än i första början, och så vid slutet av dagen skulle du märka att en sympati vuxit fram inom dig som inte fanns där förut.

Så var det med mitt första möte med Gud. När jag bad Fader vår till Gud, var jag till att börja med reserverad, men hans dagslånga besök förändrade mig, eftersom jag trivdes i hans sällskap medan jag bad denna bön till honom. De ord jag sade honom fylldes efterhand med mening. Han var som en far, öm och mycket varm. Tonen i hans röst gjorde mig så avspänd att jag den dagen kom på mig med att svara, ”Ja, pappa”, istället för, ”Ja, Herre”. Senare bad jag Gud om ursäkt för att jag hade sagt ”Pappa”. Men enligt honom var dessa ord liksom en dyrbar juvel. Han verkade så nöjd. Och det var så jag slutligen insåg att Gud hade känslor och att han önskade jag skulle be Fader Vår till honom från MITT HJÄRTA.