Vassula erfar Jesu lidande

Följande hände under en sammankomst den 12 juni 1993. Fader Ljudevic Rupcic OFM var en av talarna under det förestående mötet (han är teolog och undervisar i exegetik i Sarajevo, Jugoslavien; han var den som hade modet att 1983 under den kommunistiska regimen publicera Vår Frus uppenbarelse i Medjugorje. Det var den första boken om dessa uppenbarelser). Han, Vassula Rydén, Fader Michael O'Carroll, Christine Lynch som gav ut den engelska tryckta upplagan, Pat Callahan från Trinitas som gav ut den första handskrivna upplagan, och John Lynch träffades alla på Vassulas hotellrum för att diskutera riktlinjerna kring utgivningen av Budskapen Sant Liv i Gud.

Vassulas upplevelser började nästan genast, strax efter att sammanträdet tagit sin början. Vassula berättar först själv om vad hon kände. Därefter följer Fader Michael, Pat Callahan och Chris Lynch. (Dessa berättelser har skrivits för denna internetpublikation ).

Vassulas berättelse

Före mötet hade Vassula mottagit detta budskap från Jesus: 11 juni 1993

Jag lyssnade när de diskuterade i början av mötet. Efter ungefär tio minuter började deras röster att uppröra mitt inre. Min själ kändes tung och jag kände smärta. Jag fick en bild av hur långt vi alla var från att vara heliga och att frid saknades i våra själar, även hos mig.

Sorgen övergick i djup vånda. Jag lutade mig mot Fader Michael O'Corroll och viskade i hans öra att jag inte mådde bra. Han skulle precis gå till sitt hotellrum för att hämta ett dokument och bad därför Pat Callahan att stötta mig.

Några sekunder efter att våndan nått sin kulmen liksom drogs jag mot golvet. Stöttad av Pat kunde jag lägga mig ned. Min själ våndades och jag grät bittert. Jag var fastnaglad vid golvet eftersom Jesus tagit över hela min varelse så att jag kände det Han kände då Han handlade och talade genom mig. Min kropp blev tung som bly även om jag själv inte kände någon förändring.

Jag kände hur hela världen attackerade Kristi Kropp. Jag kände hur alla saknade frid och hur vi istället för att lyfta våra huvuden för att se Kristus håller på och plågar varandra och inte ser Hans heliga närvaro där Han står mitt ibland oss.

Jag såg hur världen blir vilseledd, även de som är nära Kristus, och hur kärlek saknas. Jag kände hur Han som är Helig ignoreras eftersom vi är alltför upptagna av att vara elaka och ondskefulla mot varandra. Jag kände världens syndfullhet och hur vi gladeligen skadar varandra. Jag kände hur allt detta gisslar och åter korsfäster Kristus. Kontrasten mellan Hans Heliga Anlete och våra befläckade själar var slående! Hur långt är vi inte ifrån helighet och renhet.

Jesus talade då genom min mun. Han upprepade om och om igen ordet "frid" under det att hans kropp plågades av vår grymhet. Ibland kom ordet ut som en tyst viskning. Jag kände mig korsfäst. Våndan kröp in i mig eller kändes på min kropp. Jag minns inte hur länge det varade. Jag minns att min kropp tycktes död. Huvudet böjde sig mot bröstet och axlarna drogs framåt så att jag inte längre hade kontakt med golvet. I denna ställning låg jag länge. Hela tiden var mina handleder hårt tryckta mot golvet. Det kändes som om någon lyfte min högra hand och med den gjorde ett bysantiskt korstecken. Jag kände att en kraft större än jag själv gjorde det lätt för mig att välsigna var och en som var närvarande. Själv mindes jag inte denna detalj. Jag kände frid och ingen vånda.

När detta väl var över kom våndan tillbaka och Kristi hela smärta tog mig i besittning. Efter att ha legat ned minns jag att jag plötsligt satt upp och jag tror att jag klagade bittert. Sedan kastades jag åter bakåt. Mina händer knäpptes som i bön. Under gråt hörde jag hur jag högt bad Fader Vår. Mellan varje ord som kom ur min mun gjorde jag ett uppehåll på två eller tre sekunder. Varje ord uttalades med stor svårighet och min röst var knappast hörbar. Jag minns att det strax innan jag sa: "utan fräls oss ifrån ondo" kändes som om min kropp slets i stycken och att min sorg var så djup att det kändes som om jag skulle dö.

Alldeles efter bönen kände jag en stark längtan efter Fadern. Jag kände att jag sökte Honom. Mina läppar sade flera gånger: "Abba?" Som om jag sade "Var är Du?"

Jag trodde att hela händelsen var avslutad. Våndan lämnade mig och jag viskade Pats namn. Han lutade sig över mig med sitt öra mot mina läppar eftersom min röst nätt och jämt kunde höras. Jag bad honom lyfta mig och sätta mig på en stol eftersom jag hört fader O'Carroll säga att de skulle lägga mig på sängen. Pat försökte därför lyfta mig och få mig att sitta upp. Jag såg hur han försökte så intensivt att han darrade. Ändå lyckades han inte lyfta mig från golvet. Jag visst av tidigare erfarenheter att Kristus fortfarande höll mig fast. Jag måste ha bett dem två eller tre gånger med några minuters mellanrum att lyfta upp mig. Men de lyckades inte. Fader O'Carroll försökte ensam men lyckades inte.

Jag log, för de tycktes mig så ytterst hjälplösa inför det övernaturliga. De bestämde att försöka tillsammans men misslyckades. Strax därefter satte jag mig upp utan minsta besvär. Mina rörelser var mycket långsamma. Jag hade ingen röst. De hämtade lite the. Jag hällde långsamt lite the men lyckades inte dricka. Jag förstod att Jesus ännu höll mig fast och jag föll tillbaka i min tidigare korsfästa ställning. Jag genomled korsfästelsen en andra gång. När det var över gjorde jag tecken med ögonen till Pat eftersom jag inte kunde röra mig. Min mun var torr och mina läppar kändes som pergament. Jag bad Pat att fukta mina läppar. Han gjorde så genom att doppa sitt finger i vätska. Han gjorde det flera gånger för att släcka min törst.

Jag tror att min hand åter lyftes för att ge en bysantinsk välsignelse då mina ögon mötte fader Rupcic's blick, (se nedan Pat Callahan's berättelse) och min hand lyftes igen för att välsigna honom. Så talade Jesus genom mina läppar och profeterade:

Säg Fader Rupcic att kroaterna kommer att befrias till slut. Allt är inte förgäves. Allt hitintill har varit för att ära mig.
Saliga är de som håller fred, de skall kallas Guds barn.
Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga är de fattiga i anden, dem hör himmelriket till.
Gläder er! För er Kung är på väg att återvända. Räddningen är nära!

När allt var över kände jag mig som vanligt, som om ingenting hänt.

(På torsdagen, den 17 juni 1993, medan jag reste i Filippinerna, fick jag erfara en stigmata på den högra foten, som finns kvar än idag.)

Fader Michael O'Carroll's berättelse

Vi öppnade mötet klockan 10 på förmiddagen. Nästan genast vände sig Vassula till mig och viskade: "Jag mår inte bra". Jag sa det till de övriga samtidigt som jag undernågra minuter lämnade rummet. När jag kom tillbaka hade Vassula fallit ihop i Pat Callahan's armar. Sedan låg hon på golvet. Åtminstone två gånger tidigare hade jag sett Vassula gå in i Kristi Lidande - en gång i Schweiz och en gång i Pittsburg. Det hade inte hänt de senaste 18 månaderna. Men det jag såg var en upprepning av vad jag tidigare sett: den sökande blicken, det spända ansiktsuttrycket, de utsträckta armarna och då och då plågade ryckningar i kroppen samtidigt som man hörde rop i ångest eller svaga stönanden. Denna gång grät hon ibland.

Några av oss blev rörda till tårar. Pat Callahan böjde sig ned bredvid henne och skrev ned vad hon sa. "Frid" upprepades flera gånger. Hon gavett budskap till Fader Ljudevit Rupcic, OFM, och likaså ett meddelande till konferensen. Med tanke på vad jag varit med om vid tidigare tillfällen erbjöd jag Vassula lite the när hon verkade må bättre. Hon tog lite grand. Men hon sa oväntat till Pat att hon på nytt gick in i smärtan. Följande hände: Christine Lynch gick ut för att övervaka försäljningen av böcker. Efter en stund följde John efter

Pat och jag fuktade Vassulas läppar med några droppar the eller vatten vilket hon accepterade. Tillsammans och var för sig försökte vi att få Vassula att resa sig från golvet. Pat, som arbetat som byggnadsarbetare var van vid tunga lyft. Vi kunde inte rubba Vassulas kropp trots att hon försökte hjälpa till; hon är späd och normalt sett borde hon vara lätt att lyfta. Då vi misslyckades i våra ansträngningar log hon humoristiskt och jag kände det nästan som om hon drev med mig, och hon liksom sa: "försök igen".

Pat tänkte att Frälsaren tyngdes ned i hennes kropp på grund av alla världens synder. När upplevelsen upphört satte sig Vassula åter på sin stol utan märkbar ansträngning. Pat uppskattar att hela händelsen tog mer än tre timmar. Vi övertalade Vassula att äta lite lunch. Sedan var hon redo att tala inför mötet klockan 16.00 på eftermiddagen i en hel timme.

Pat Callahan's berättelse

Vi samlades på Vassulas rum för att diskutera utgivningen av böckerna "Sant Liv i Gud". I början av sammanträdet sa Vassula att hon inte mådde bra. Fader O'Carrol gick till sitt rum för att hämta några papper. Vassula såg på mig och sa till mig att komma lite närmare, samtidigt som hon bad mig: "Pat, stanna hos mig. Jag mår inte bra." Hon sjönk ihop framåt som om hon höll på att svimma. Jag var beredd att stötta henne. När jag ingrep började hon falla. Jag tog emot henne och sänkte henne till golvet. Det syntes att hon led.

När vi stod där vid hennes sida började hon jämra sig och gråta uppgivet, stilla och plågad. Det syntes att hennes kropp plågads svårt. Det syntes att hon nästan inte uthärdade den intensiva smärtan. Hennes kropp vred sig i vånda. Jag vet inte säkert hur länge detta pågick.

Smärtan fick henne att kasta sig från sida till sida. Rörelserna blev allt häftigare. Det såg nästan ut som om något höll henne fast och hon försökte undkomma. Sedan slängdes hennes armar bakåt liksom mot ett kors. Medan händerna och armarna satt fast vred hon huvudet och överkroppen fram och tillbaka i stor smärta. Hennes kropp, från höfterna och uppåt, lyftes från golvet ca 12 till 18 cm och hon vred huvudet över vänster axel. Det såg ut som om hennes händer satt fast mot golvet när hon liksom reste sig i denna ställning. Hon höll ihop fötterna sida vid sida med vänster knä en aning böjt och höger lite böjt och lyft.

För oss var det helt overkligt att närvara vid något som så påminde om Kristi Lidande. Med den övre delen av kroppen lyft från golvet såg jag verkligen för mig någon som hängde på korset. Hennes klagan och rop avbröts ibland av orden, "frid… frid… frid." (detta upprepade hon många gånger). Jag vet inte hur länge allt detta pågick, men hennes kropp slutade röra sig och utsträckt svävade hon ovanför golvet som jag beskrivit tidigare.

En stund senare låg hon utsträckt på golvet och lyfte händerna mot taket. Hon öppnade ögonen och ansiktet strålade på ett sätt jag aldrig sett förut. Med lyfta händer viskade hon stilla "Abba". Hennes läppar tycktes tala men jag kunde inte höra någonting. Hon blev åter tyst men det syntes att hon fortfarande led. Efter en stund liksom böjde hon huvudet mot vänster och blev helt stilla, nästan som om hon dött.

Knappt hörbart uttalade hon orden: "Jag är törstig." Fader O'Carroll hämtade ett glas vatten men hon kunde ta emot det. Jag låg på knä bakom hennes högra axel. Hon låg med armarna utsträckta och såg inte ut att ha så ont längre. Hon lyfte handen till något som liknade en välsignelse - att hålla händerna som Jesus, tolkas ofta som en sorts välsignelse. Hon välsignade sedan mycket långsamt var och en av oss. Utmattad men beslutsamt pekade hon med sin högerhand på var och en utan att därför se på oss. Jag kände det som om Jesus välsignade oss från korset. Hon blev stilla, korsade händerna och lade dem högt ovanför magen. Hon låg alldeles stilla med öppna ögon. Nu var en person i vårt sällskap tvungen att gå.

Jag flyttade mig och knäböjde intill hennes fötter på höger sida. Hon låg alldeles stilla. Så vände hon på huvudet en aning för att se på mig och tycktes vilja säga något. Jag lutade mig över henne för att höra bättre. Hon bad om hjälp att sätta sig upp. Det verkade som om hon inte hade ont längre. Jag lade ena handen under hennes vänstraoch den andra under hennes högra axel för att sätta henne upp. Men när jag försökte märkte jag att jag inte kunde rubba henne. Det kändes väldigt konstigt. Det kändes som om jag försökte lyfta en levande kraft, inte som om jag lyfte något tungt som jag gjort förut i mitt arbete som byggnadsarbetare. Vassula såg mig i ögonen som om hon visste att jag inte kunde lyfta henne och att hon inte var i stånd att hjälpa mig. När hon log lite grand jag lutade mig bakåt. Jag förstod inte innebörden av detta leende.

Jag drog mig mot hennes fötter. Hon bad mig flera gånger om hjälp så hon kunde sätta sig upp (stilla och knappt hörbart). Varje gång jag försökte misslyckadesjag och varje gång for det lilla leendet över hennes ansikte. Jag undrade vad detta leende kunde betyda. Det var som om Herren ville säga mig: "Hur lite kan du inte göra utan min hjälp. Du kan inte ens hjälpa en så lätt person att sätta sig upp." Det var också en bekräftelse, som om Herren ville att jag skulle veta: "Det är OK. Du behöver inte göra allting eftersom det är jag som har allting i min hand. Slappna av och var lugn."

Fader O'Carroll satte sig på en bänk intill. Hon bad åter om hjälp att sätta sig upp. Inte ens när vi båda försökte kunde vi rubba henne ur fläcken. Känslan att inte lyfta något dött och tungt utan en levande kraft infann sig åter. Strax efter att vi båda försökt att sätta Vassula upp lyfte hon av egen kraft armen och satte sig upp. Det var som om Herren ville påminna oss att: "Allting sker först när jag vill. Ni kan inte göra någonting utan min hjälp, utan min medverkan."

När Vassula satt upp verkade hon mycket, mycket svag. Vi drog fram en stol och fader O'Carroll erbjöd henne en kopp the. Han förklarade att hon vanligtvis, efter liknande upplevelser, ville ha lite the. Vi hjälpte henne fram till stolen som stod intill bordet. Hon satte sig där mycket lugn och stilla och sjönk liksom ned på stolen. När vi beställt hennes the tittade jag på klockan. Hon var 12.15. Vi gav henne en kopp the menhon kunde inte hålla den. Då gav jag henne en sked med vätska som hon avböjde. Hon verkade ytterst svag. Fader O'Carroll återvände till sitt rum eftersom han trodde att upplevelsen nått sitt slut. Jag tror att även John gick till sitt rum.

Jag försökte åter hjälpa Vassula med hennes the. Hon såg på mig och sa: "Pat jag tror inte att det är över ännu" eller något liknande. Och hon föll genast ihop framåt en andra gång, som om hon skulle ramla av stolen. Så jag fångade åter upp henne och lade henne försiktigt på golvet för att hindra henne från att falla. Hon gick i stort sett igenom samma lidande som förta gången, men det var inte lika utdraget och inte lika plågsamt. Hon klagade och skrek och grät ur djupet av sitt hjärta. Hon sträckte ut sina armar som en korsfäst i stor plåga och vånda. Efter ett tag såg hon på mig. Jag förstod att hon ville säga något. Mycket stilla och mjukt sa hon: Jag är törstig.

Jag mindes fader O'Carrolls första försök att ge henne ett glas vatten och även hur vi försökte doppa en bomullsduk i vatten för att fukta hennes läppar. Jag hade ingen duk så jag fuktade fingret och strök det över hennes läppar (Vår Herres läppar). När jag satt där på mina hälar på knä intill henne mindes jag plötsligt några ord från budskapen: Mina läppar är spruckna därför att jag saknar kärlek. Jag blev förtvivlad. Först blev jag medveten om hur lite kärlek vi ger vår Fader. Sedan såg jag verkligen framför mig hur lite kärlek Jag själv gav vår Herre. Ändå är hans kärlek och ömhet till mig och oss alla så gränslöst stor. Jag insåg vilken stor ynnest det var för mig att få fukta "hans" spruckna läppar, en så liten handling av kärlek och godhet. Ändå lät han mig förstå hur viktig den var för honom.

När jag höjde blicken såg jag att Vassula såg på mig som om hon ville säga mig något annat. Jag böjde mig ner för att höra bättre. Hon gav mig ett budskap till fader Rupcic. Hon talade tyst och långsamt: "Säg till fader Rupcic att det kroatiska folket kommer att befrias till slut". När hon fortsatte att tala sträckte jag mig efter ett papper för att anteckna vad hon sa. Hon började: "Allt är inte förgäves. Allt som skett hitintills har skett för att ära mig". Hon talade svagt och långsamt men allt eftersom talade hon snabbare och snabbare. Jag blev nervös att jag inte skulle hinna med. Jag började skriva det fjärde budskapet: "Välsignade är de som skapar fred… (sedan hann jag inte med en del… de ska se Gud)". Det femte budskapet löd: "Välsignade är de renhjärtade ty även de ska se Gud". Därefter det sjätte budskapet: "Välsignade är de … (jag missade resten)." Det sista budskapet hann jag uppfatta. Det löd: "Gläd er! För er Kung kommer tillbaka. Räddningen är nära! Hon hade mycket ont medan hon talade. Jag låg kvar på knä intill henne.

När jag gav budskapen till fader O'Carroll vände han sig för att öppna dörren för någon som knackade. Det var fader Rupcic. De båda prästerna samtalade i korridoren några minuter medan jag själv låg kvar på knä intill Vassula. Hon sa: "Be fader Rupcic att komma in". Hon bad mig läsa upp detta budskap för honom: "Tala om för fader Rupcic att det kroatiska folket kommer att befrias till slut." Han stod lite vid sidan om till höger om Vassula. Hon såg rakt fram.

När hon befann sig i detta tillstånd förvandlades hennes ansikte - hon strålade som i extas och var oerhört vacker; en blandning av glädje och smärta, kanske förvandlad. Hennes ögon var vidöppna och såg rakt fram. Strax efter att jag läst upp budskapet för fader Rupcic lyfte hon handen i blickens riktning och välsignade honom (Jesus välsignade honom) på samma mycket långsamma, lugna sätt som tidigare, med blicken fäst rakt fram, inte på fader Rupcic.

Kort därefter lämnade fader Rupcic rummet med papperna där budskapen stod. Han kom senare tillbaka och gav tillbaka alla arken utom det där hans eget budskap stod.

Vassulas upplevelse av korsfästelsen fortsatte i, vad det tycktes, fruktansvärd smärta och vånda, först med armarna utsträckta; sedan med armarna korsade över bröstet. Ögonen var riktade rakt fram i intet och med det där förklarade uttrycket i ansiktet - nästan strålande, en blandning av djupt lugn, glädje och ändå tydlig smärta. Jag stod lite ovanför hennes högra skuldra. Fader O'Carroll försökte hjälpa henne så hon skulle ligga bättre. Åter hörde jag henne säga: "Jag är törstig." Fader O'Carroll sträckte sig efter vattnet och doppade sitt finger för att mjukt och försiktigt fukta hennes läppar (Jesu läppar). Hon verkade lugnare.

Fader O'Carroll lämnade rummet. När jag satt där vid Vassulas fötter bad jag. Jag hade bett mycket när hon genomled Jesu lidande. Hon rörde på sig, såg på mig och sa: "Jag är törstig". Överraskad doppade jag på nytt fingret i vatten för att fukta hennes läppar (Jesu läppar). Av hela mitt hjärta förstod jag hur mycket Jesus längtade efter vår kärlek. Det var en sådan otrolig glädje att kunna tjäna honom på detta sätt.

Efter ett tag började hon röra på sig som om hon ville sätta sig upp. Jag flyttade lite på mig så att det skulle gå lättare. Hon sträckte sig och tog mig i armen för att sätta sig upp. När hon till slut lyckades resa sig var hon så svag att hon måste luta sig mot mig. Jag stöttade henne en kort stund. Själv kände jag fortfarande så djupt hur mycket Jesus lidit för mina synder att jag upplevde som om jag höll Herren själv i mina armar efter korsfästelsen. Jag upplevde det som om Moder Maria lät mig dela lite av den sorg och stora ömhet som hon kände för sin son. För en kort stund var jag Maria som höll sin son. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt.

Vassula återhämtade sig bit för bit och jag hjälpte henne att sätta sig på stolen vid bordet. Jag frågade henne om hon ville försöka dricka lite the igen. Det ville hon så jag hällde upp en kopp. Hon var så svag att hon inte orkade hålla den. Jag gav henne the med en sked. Den här gången drack hon något. Hon verkade hämta sig en aning.

Än en gång tittade jag på klockan. Hon var ca 13:45. Fader O'Carroll kom tillbaka och satte sig på sängkanten. Hon drack ur sitt the och sa att hon kände sig bättre. Fader O'Carroll frågade om hon ville ha något att äta innan de gick till eftermiddagens möte. Avtalet var att hon skulle vara där till kl. 15.00. Hon trodde hon skulle hinna med att äta lite soppa.

Innan vi lämnade rummet gav Vassula fader O'Carroll en varm kram - en mycket rörande gest. Vi gick till restaurangen. Jag visade då Vassula papperet med mitt budskap. Hon rättade något av det jag skrivit och fyllde i det jag missat: Välsignade är de som skapar fred, ty de ska kallas Guds barn." Och: "Välsignade är de fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till."

Vassula hann inte vila mellan dessa upplevelser av lidandet och det stundande mötet. Det var ett under att hon kunde hämta sig så snabbt. En representant för dem som inbjudit henne följde henne till mötesplatsen där hon talade om Jesu budskap kl. 16.00.

Chris Lynch's berättelse

Jag hade inbjudits till en sammankomst på Vassulas hotellrum på lördagen den 12 juni 1993. Vi skulle diskutera frågor rörande utgivningen av hennes böcker. Vi hade just börjat diskutera kring detta ämne när Vassula viskade något till fader O'Carroll. Fader reste sig och sa att Vassula inte mådde bra. Vi skulle därför fortsätta vårt samtal på hans rum. John och jag reste oss och gick mot dörren. Pat Callahan satt intill Vassula och stöttade henne som om hon vore mycket svag.

Sedan hände något mycket märkligt. Vassula låg fullt utsträckt mitt i rummet någon meter från den plats där hon suttit. Trots att jag såg på henne hela tiden såg jag inte att hon föll eller sjönk ner - hon tycktes bara helt plötsligt befinna sig där på golvet med ögonen riktade uppåt och händerna utmed sidorna och med raka ben tätt intill varandra. Jag tror att vi alla var medvetna om att något ofattbart höll på att hända för ingen rörde sig eller försökte hjälpa henne. Vi bara stod och såg på. De 90 minuter som följde var ofattbara och obegripliga men samtidigt så vackra. Tiden stod helt enkelt still. Vi tittade alla på denna späda figur med långt blont hår som låg på golvet. Långsamt intog hon Kristi kroppsställning på korset. Hennes armar rörde sig långsamt bakåt och uppåt, tätt intill golvet tills de låg i en 45 graders vinkel. Knäna hölls ihop något böjda åt vänster. Efter en kort stund restes hennes axlar och huvud upp i luften i en ytterst onaturlig ställning. Händerna låg ännu mot golvet. Hennes huvud föll mot hennes vänstra axel som man kan se på bilder av Kristus när han är fastnaglad vid korset och hans kropp sjunkit ihop av sin egen tyngd och huvudet fallit framåt mot axeln.

Man hörde ett svagt jämrande. Hon förblev i denna ställning under en kort tid. Hur länge det varade får jag aldrig veta. Jag kände mig bortom tid och rum. Hennes axlar och huvud föll avslappnade mot golvet. Samma sak hände åter och åter under tre timmars tid.

Under stunder av avslappning mellan "korsfästelserna" erbjöd fader O,Carroll henne lite vatten som hon avböjde. Han försökte ge henne några droppar isvatten men hon orkade inte lyfta huvudet. Efter tredje gången försökte hon säga något, och långsamt och med vånda, som om hennes mun var mycket torr och smärtade, tvingade hon fem gånger fram orden: "Frid, frid, frid". Mina tårar rann nästan hela tiden. Jag var så medveten om min egen syndfullhet och skakad över allt som hänt.

Vid ett tillfälle då Vassulas kropp slappnat av efter korsfästelsen, lade hon armarna intill kroppen. Efter en kort paus såg Vassula med sina mjuka bruna ögon, som hitintill varit fästade mot taket, på oss tre som stod vid hennes fötter. Bit för bit lyfte hon sin högra arm och gjorde ett fredstecken - tummen håller fast de två kortare fingrarna och de två mellersta fingrarna formar ett fredstecken. Hon upprepade detta tre gånger. Tre tecken rakt fram där Pat, Fader och jag befann oss, och ett långt tecken i riktning mot John som stod på hennes högra sida. Denna gång rörde sig hennes ögon, inte hennes huvud, för att se på honom.

En dryg timme efter denna ofattbara händelse, strax efter att hon intagit en korsfästelseställning frågade vi Vassula om vi kunde hjälpa henne att sätta sig på en stol eller på sängen. Hon visade genom en blinkning att hon gärna ville det. Jag och Pat böjde oss på knä på var sida om henne. Vi försökte lägga våra händer under hennes för att lyfta hennes lätta kropp från golvet. Jag blev förvånad och förvirrad då jag upptäckte att jag inte ens kunde få in ett enda finger under hennes huvud. Hon var som huggen i sten, omöjlig att förflytta. Fader som stod bakom mig viskade: "det är tyngden av världens synder".