Andligt äktenskap och gudomliggörelse i Sant Liv i Gud

Skrivet av en eremitnunna i Wales, som kontemplerar över budskapen Sant Liv i Gud.
September 2005

Skrifterna med namnet Sant Liv i Gud (SLIG) talar ständigt om hur Gud erbjuder världen gudomliggörelsens nåd. Att gudomliggöra betyder att göra människor till gudar genom delaktighet i Gudomens Gudomlighet.

Detta kan verka främmande för människor om de inte förstår att det är ett annat utryck för att förlänas det eviga livet. Det är Guds eviga liv. Kristus lovade oss det. Johannesevangeliet och breven i NT är fulla av Kristi löfte. Petrus brev hänvisar till det och Pauli brev till de sju församlingarna är också de fulla av det. Detta är orsaken till att Jesus Kristus kom – att vi skulle dela Hans Gudomliga Liv; att vi skulle vara ett med Fadern, liksom Kristus och Fadern är ett. Det är inte på samma sätt, men liksom Kristus och Fadern är ett – en gudomlig förening.

Vi är kallade att vara Guds söner och döttrar. Vi är kallade till att vara Kristi kropp. Jesus Kristus är Huvudet för sin kropp, Kyrkan. Kroppen är helt förenad med dess Gudomliga Huvud. Vad Jesus Kristus är genom sin natur som Guds Son, är vi kallade till att vara av nåd – var och en efter det mått som Gud hade i åtanke när Han skapade oss. Huvud och kropp gudomliggjorda av Guds eviga liv, givet till oss i Jesus Kristus, återköpt till oss genom Hans frälsande liv och död.

Vi ska vara heliga som vår Gud är helig – inte genom tvång utan genom att frivilligt följa Guds bud (3 Mosebok 19:2 och Matteus 5:48); inte av plikt, som en abstrakt handling, utan av verklig kärlek till Gud.

Bara Gud är helig; ”Du är allena helig, du allena Herre, du allena den högste, Jesus Kristus” sjunger vi varje söndag och festdag. Att vara helig som Gud är helig är att vara helig med Guds egen helighet. Guds helighet sänker sig ned och Gud förenar sig Själv med var och en så att själsförmågorna (minnet, förståndet och viljan) är i fullkomlig förening med Fadern, Sonen och den Helige Ande. När denna förening är total, fullkomlig och fulländad, är detta gudomliggörelse, ingenting mer, ingenting mindre.

Själens fulla förening med Treenigheten kallas Andligt Äktenskap. Andligt äktenskap betyder att den Ende Helige, Treenige Guden, äktar själen med sig Själv i en fullkomlig förening, samtidigt som ”bruden” behåller fullständig individualitet och fri vilja.

I sin Gudomliga Kraft intar och förenar sig Fadern med den själförmåga som är minnet. I sin Gudomliga Vishet intar och förenar sig Den Evige Sonen med den själsförmåga som är förståndet. I sin Gudomliga Godhet intar och förenar sig Den Helige Ande med den själsförmåga som är den mänskliga viljan. Med den Gudomliga närvaron i själsförmågorna tänker, agerar och talar personen endast så som Guds Kraft, Vishet och Godhet undervisar honom. Själen slutar att agera utanför inflytandet av det Gudomliga Ljuset. Vi kallar detta ”Kristuslikhet”. Människor som möter en gudomliggjord person beskriver det som ”det var som om jag pratade med Jesus själv”.

Fadern kan bara inta minnet om det har ett rent hopp. ¹ Den Evige Sonen kan bara inta förståndet om det har en ren tro. ² Den Helige Ande kan bara inta den mänskliga viljan om den har en ren kärlek. ³ Enkelt uttryckt: hoppet tömmer minnet, tron tömmer förståndet och kärleken tömmer viljan. Dessa tre själsförmågor måste uttömmas genom de teologala dygderna, för dessa överstiger mänskligt förnuft och logik. Det rent mänskliga sättet att känna till saker genom sinnena och intellektet måste överträffas innan man kan bli redo för en förening med den transcendente Guden. Allt medel måste vara i enlighet med sitt syfte: det måste finnas en viss samstämmighet och likhet med målet. Ärtor kokar inte förrän de har nått samma temperatur som det kokande vattnet. Ved brinner inte förrän den når samma gradantal som elden. Ingenting, och ingen skapad varelse kan tjäna förståndet som ett väl anpassat medel för kunskap om Gud. Allt som intellektet kan förstå, viljan erfara och fantasin föreställa sig, är olikt och oändligt litet i jämförelse med Gud. Den tomhet som skapas av de teologala dygderna tro, hopp och kärlek, är mest Gudslika, genom att de anpassar människans förmågor till delaktighet med den transcendente Guden. De lyfter människan över sig själv, förvandlar henne och anpassar henne till att verkligen återfå den gudomliga avbild och likhet i vilken hon skapades och till vilken hon skapades.

Katolska kyrkans katekes, nr. 1812, säger: “De mänskliga dygderna har sina rötter i de teologala dygderna, som sätter människans naturliga förmåga i stånd till att få del av Guds natur, ty de teologala dygderna har ett direkt förhållande till Gud. De sätter de kristna i stånd till att leva i relation till den heliga Treenigheten. De har den ende och treenige Guden som ursprung, motiv och objekt.”

De fyra kardinaldygderna blir också ingjutna i oss genom det heliga dopet, tillsammans med de tre teologala dygderna. Dessa sju dygder utövade på ett heroiskt sätt är grunderna för både salig- och helgonförklaring. Kardinaldygderna är själsstyrka, måttlighet, rättfärdighet och klokhet. Alla dessa dygder kommer att vara fullt verksamma i den gudomliggjorda själen.

Själsstyrka övervinner känslostormar av hopp, förtvivlan, fruktan, djärvhet (mod) och vrede. Dessa lidelser uppstår när vi möter svårigheter i vår strävan att vinna något gott eller undvika något ont. Måttlighet övervinner känslor av kärlek, hat, åtrå, avsky, njutning och sorg (smärta). Dessa handlar om gott och ont, utan hänseende till svårighet. Rättvisa fullkomnar viljan i människans sociala handlingar. Dessa tre kardinaldygder styrs av den fjärde, klokhet, vilken flödar ur den inneboende kärleken.

Vid dopet ingöts alla de teologala dygderna och kardinaldygderna i vår själ av den Heliga Treenigheten. När kärleken är motivet för alla våra handlingar är dessa dygder fullkomnade genom den Helige Andes gåvor. Det vill säga, man är först driven av kärlek till Gud och sedan av kärlek till sin nästa, eftersom Gud älskar honom/henne. (Joh. 13:34 ”älska varandra såsom jag har älskat er”). Den helige Andes gåvor är insikt, förstånd, Gudsfruktan, vishet, fromhet, styrka och råd.

Synd, varje minsta rörelse av viljan till något som är mot Guds ära – vare sig det är uttryckt eller inte – fördunklar själens transparens. Varje sådant “moln” måste kastas ut, dunsta bort, för att återställa transparensen. Detta sker genom den fria viljans samarbete med dygderna. De ”tomrum” som skapas genom att man praktiserar dygderna är just denna transparens genom vilket det Gudomliga ljuset kommer in och därmed gudomliggör oss. Sådan gudomliggörelse är möjlig för alla, endast uppriktig ånger behövs för att öppna portarna till Nådens källor för att börja resan. I Sant Liv i Gud läser vi:

“alla själar med vilka Jag förenas blir också till brudar, för i den intima relation Jag har med dem blir Jag deras Brudgum varje dag i deras liv; och så kommer det att vara med dig om du blir förälskad i Oss; frivilligt kommer du att ge dig till Mig och smaka fullheten av Min Gudomliga Kärlek; alltifrån din födelse har Jag längtat att få äga dig, och medan Jag såg dig växa firade Jag redan, i hemlighet, vår trolovning; Jag skulle ha skyndat till dig vid ditt första tecken på ånger, Jag hade ropat ut medan Jag stötte Min Kungliga Spira:

”Frikänd!”

och Jag skulle märka din panna med Min flammande dopkyss och sprida vällukt i hela universum; detta skulle vara en försmak av vår äktenskapliga förening, och som en gåva av Min Kärlek skulle Jag ge dig en krona av de mest väldoftande blommor, där varje kronblad representerar en dygd; bara då skulle du kunna säga: “Jag ser...” och verkligen mena det”.

("Odes of the Holy Trinity" sida 49)

Vassula Rydéns budskap från Jesus lovar oss att var och en kommer att ta emot en personlig teofani. (anm: Teofani är en vision av Gud, på ett symboliskt sätt eller genom en intellektuell vision eller en andlig vision). Detta kommer att vara ett nedstigande av den Välsignade Treenigheten som kommer både som en varning angående vårt andliga tillstånd och ett erbjudande om ångerns nåd. Vi får skåda Fadern, Sonen och den Helige Ande i en nåd av upplysning.

...”er själ kommer att se vad de en gång såg i bråkdelen av en sekund, i den stund då ni skapades…

de skall se:
Honom som först höll er i Sina Händer;
Ögonen som såg er först;
de skall se:
Händerna på Honom som formade er
och välsignade er...
de skall se:
Den Mest Ömsinte Fadern; er Skapare
klädd i fruktansvärd glans,
den Förste och den Siste,
Han som är, som var och
som skall komma,
Den Allsmäktige,
Alfa och Omega:
Härskaren; ⁴ "

Vi får alltså se en glimt av Fadern. Då kommer vi också att skönja, i vår andliga vision, den Helige Andes Ljus som lyser in i oss från Kristi genomträngande blick, som också är framför oss. Vår själ kommer att bli varse alla händelser som ägt rum i vårt liv för våra ögon kommer att vara genomborrade av Kristi ögon, som liknar två flammor av eld. (Anm: Kristi flammande ögon är den Helige Ande jfr Dan. 10:6, Upp. 1:14; 5:6). Vårt hjärta kommer att se tillbaka på alla våra synder. (Se SLIG 15 september 1991 för alla detaljerna kring den andra Pingsten). Vi kommer att se hela sanningen angående vårt andliga tillstånd inför Gud, precis som Han ser oss. Normalt ges denna vision till oss i dödsstunden, då själen innesluts av den Gudomliga Sanningen och ser den andliga verkligheten av ondskan i sig själv, och därmed dess rätta dom.

”Plötsligt skall då komma en tid av nöd, vars like inte har funnits ifrån den dag då människorna blev till och ända till den tiden.” Ty Jag skall låta er själ se varje tilldragelse i ert liv, Jag skall låta dem dra förbi er inre syn, en efter en. I stor förskräckelse skall er själ inse hur mycket oskyldigt blod offrande själar göt för era synder. Sedan skall Jag låta er själ bli medveten om att ni aldrig följde Min lag. Ty när Jag öppnar förbundsarken skall himlen rullas upp som en bokrulle, och ni skall förstå er laglöshet.

Med denna erfarenhet av sanningen erbjuds också den fullständiga nåden till uppriktig bättring. Eftersom alla våra synder uppenbaras (inklusive sådana som vi har förnekat eftersom vi är så vana vid dem att vi har förlorat känslan av synd), kommer vår ånger att vara en fullkomlig ånger. Den katolska kyrkan lär att en handling av fullkomlig ånger gör en människa redo att direkt träda in i himmelen (jfr. den botfärdige rövaren på korset). Detta är så eftersom det är helgande, den direkta frukten av samarbete med Sanningens Ande, Helgelsens Ande – den Helige Ande. Således är det så att vår ånger, vilken kommer från denna teofani (även kallad den Andra Pingsten), gör själen, efter biktens sakrament, omedelbart mottaglig för helgelsens fullhet. Denna helgelse leder snabbt till gudomliggörelse. Utan att varsebli alla våra synder skulle detta inte vara möjligt. Att ångra bara några av våra obekända synder medan orenheten av de övriga lämnades kvar skulle hindra gudomliggörelsen.

Den helighet som Jesus ger oss i den stunden är dygdernas krona, som utlovades i budskapet ovan. Den måste bevaras och utvecklas genom ett liv efter evangeliet i ständig metanoia (ånger, förändring i sinnet) och theosis, (gudomliggörandet, föreningen och enheten med Gud) det vill säga, fullständig omvändelse till Gud och medveten strävan efter att vara mottaglig för Ordet som finns här i världen. Själens helgelse som en ren gåva är inte varaktig, utan försvinner med synden. Men själva ingjutandet av dygder, särskilt dygden av ren ånger, gör det möjligt att dra sig tillbaka från begäret att begå dödssynder och till och med medvetna svaghetssynder; synden kommer att försvinna från personens liv genom att man väljer bort den.

Det främsta medlet för att bevara helgelsens gåva, vilket leder till själens gudomliggörelse, är den Allra Heligaste Eukaristin, vilken kommer att frigöra sin Gudomlighet helt och fullt. Detta frigörande av Gudomlighet främjas av att vår egen vilja fullkomligt förenas med Guds vilja. Utan denna “kanal” kan inte ens dagligt mottagande av den heliga kommunionen frigöra dess inneboende gudomlighet till själen, utan enbart det ljus och den nåd som hjälper oss till framsteg mot en sådan överensstämmelse och enhet med Guds vilja.

Som vi ovan nämnt är det endast den Helige Andes Gudomliga Ljus som uppenbarar alla våra synder, som möjliggör denna omedelbara gåva av helighet, det vill säga, så länge vi helt accepterar omvändelsens nåd. Det finns inget ”vacuum” i människans själ. När viljan är helt vänd mot Gud fylls den omedelbart av Gud, eftersom det är den Helige Andes verk som åstadkommer denna omvändelse när vi tar emot Hans nåd. Då kommer Kristus omedelbart att uppfylla själen. Kristus bor i de själar som lever i den fullkomliga ångerns tillstånd, så som Han har lovat⁵ (Joh 14:23 ”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom.") och vi skall komma till honom och stanna hos honom, precis så länge som personen överlåter sig genom utövandet av dygderna som för fram till ett Andligt Äktenskap. Det är detta som kallas för den ”andra återkomsten” eller ”Kristi rike på jorden”: Han regerar i sin Gudomlighet i själen, härskar och styr hennes tankar, ord och gärningar i godhet och dygd.

Den Andra Pingsten och den Andra Återkomsten är således två aspekter av denna teofani (teofani innebär att Gud, i någon form, kommer till människorna och visar sig; en gudomlig uppenbarelse). Uppenbarelsebokens symboliska bilder indikerar detta. Löftet om Kristi tusenåriga rike (jfr. Upp. 20:6) innehåller det bibliska talet som symboliserar den gudomliga evigheten. Så det betyder helt enkelt att Kristus kommer att regera i sin Gudom. Han kommer att göra detta genom att regera i människornas själar. (Se separat artikel om Kristi tusenåriga rike).

Den teofani som profeteras i SLIG budskapet den 15 september 1991 tar i sig bara några sekunder, för det behövs bara en enda stråle av det Gudomliga Ljuset för att allt ska uppenbaras för oss. Effekten varar i timmar, dagar eller veckor, som i vissa fall leder till månader av sorg, med fullkomlig ånger och erkända synder. Några människor som redan har tagit emot denna nåd har talat om sorgen över Kristi smärta för deras synder, som blir kännbar för dem i upplysningens ögonblick. Andra talar om ett stilla flöde av nåd som varade i flera veckor och visade dem deras livs synder stegvis och med mindre smärta.

Ångern, förorsakad av den Andra Pingstens erfarenhet, förblir i själen som en djupt underliggande känsla av sorg. Det är detta som gör det möjligt för människan att undvika all synd med fast och beslutsam vilja att inte synda igen. När synden blir en lockelse kommer denna känsla av sorg att influera själen med ett tyst och lugnt motstånd mot synden. Således är vi medvetna om denna nåd som leder oss in i syndfrihet (om vi accepterar den). Den första månaden eller mer av motstånd mot synden är den svåraste, eftersom vi måste utplåna vanan av att synda, men vi har denna inre hjälp; vi förstår att med Gud är allting möjligt – leoparder kan förändra sina fläckar, lejon kan ligga bredvid lamm och spädbarnet kan sticka sin hand i ormboet utan att bli skadad. Alla dessa bilder handlar om andliga verkligheter.

Hur vet vi att en teofani, ett ljus från den Helige Ande i en vision av Fadern och Sonen, kan resultera i en omvändelse som får en person att förändras så drastiskt att hon leds in i helighet och gudomliggörelse (Andligt Äktenskap) inom loppet av några få år? Hur kan teofani efter tio år ge en person den helighet som för andra tar ett helt liv? Det finns två svar. Det första är uppenbart: Vassula själv ger oss budskapet att den Helige Ande kommer att uppväcka oss från andliga kroppar fulla av mask och förruttnelse som lever i syndens öken, till att förläna oss gudomliggörelsens Andliga Bröllop. Hennes eget liv ger oss vittnesbördet om just detta budskap. Hon själv ett tecken på det budskap hon predikar. Det andra svaret är att vi känner till denna möjlighet eftersom denna typ av omvändelser finns i vittnesbörd från andra människors liv och har skrivits ner och bevarats i Kyrkans tradition i många helgons liv. Denna snabba flykt från synd till helighet är särskilt märkbar hos de helgon som levde mycket korta liv. Dessa korta liv är till för att visa oss Guds möjligheter och kraft att utföra denna förvandling av vem som helst, när som helst.Några frestas att förtvivla på grund av sin ålder, men Gud kan göra det. Då vittnar också dessa om sanningen i det centrala budskapet i Sant Liv i Gud.

Den andra pingstens nåd är ingenting nytt i sig. Den enda anledningen till att den är unik för vår tid är dess allmängiltighet. På samma sätt är inte heller gudomliggörelse av personer något nytt. Några av de tidigaste kristna författarna skrev om det och i den Ortodoxa Kyrkan används begreppet, såväl som spiritualiteten kring ånger, gudomliggörelse, helighet och den heliga sorgen. I den Katolska Kyrkan har vi gett namnet Andligt Äktenskap åt gudomliggörelsens tillstånd, således är vi mer vana vid denna terminologi i väst.

Kristus har i sin gudomlighet regerat i oräkneliga själar på jorden sedan kristendomens begynnelse. Det som i den tidiga Kyrkan kallas ”evigt liv” (som det står i de heliga evangelierna och epistlarna) är den innersta verkligheten i att ta emot Guds eget Eviga Liv vilket gjorde oss delaktiga av gudomlig natur.⁶ Det unika i den andra pingstens/andra återkomstens teofani ligger inte i dess väsen utan i dess allmängiltighet. Det som förut bara mottogs av några få kommer nu att få tas emot av de många. Aldrig tidigare har alla Kyrkans medlemmar varit utan synd. Det är anledningen till att det kommer att vara unikt. Bara i Maria vid korsets fot, vid Kristi död, var hela Kyrkan syndfri, utan fläck eller skrynkla och helt ren i sin tro.

Syndfrihet är den direkta frukten av samverkan med den Helige Andes helgelseverk. Gudomliggörelse eller Andligt Äktenskap, innebär att Fadern, Sonen och den Helige Ande tar människans tre själsförmågor (se ovan) i besittning. Eftersom den mänskliga viljan tillåter Gud att inta den helt och fullt kommer personen att bara vilja vad Gud vill. Således kommer synden att utplånas. Det ”Nya Eden” som Jesus talar om till Vassula i SLIG är sannerligen Edens lustgård: syndfri i den ofördärvade skapelsens begynnelse. Men det är inte en plats. Det är i människans själ. Vi kommer att vara i det nya Jerusalem, som är Kyrkan. Vi kommer att träda in i ett andligt äktenskap med Lammet – men allt detta händer inom den själ som tar emot den Andra Pingsten, ångrar sig och lever i enlighet med dygderna och det heliga evangeliet. Med andra ord, den personen blir lik Jesus genom nåden, så som Jesus var genom naturen. Adam i Eden kallas av Lukas för "Guds son".⁷ När han talar om det gamla testamentets lagar skriver aposteln Paulus till Galaterna: ”nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus".⁸

I det här sammanhanget betyder ordet ”tro” inte enbart det faktum att vi tror att finns en Gud, utan att vi sätter vårt hopp till Gud. Många tror att det finns en Gud, men få sätter verkligen sitt hopp till Honom. Att sätta vårt hopp till Gud betyder att vi verkligen tror på allt Han har lovat oss att göra för oss både gemensamt och individuellt. Således kommer vi att handla i ett total överlåtelse åt Guds vilja med ovillkorlig tacksamhet. Vi tror verkligen att allt som händer, vare sig gott eller ont, kommer från vår kärleksfulle Fader för vårt andliga väl. Detta är tro på God. Hesekiels teofani, där han såg det vita guldet glimma i mitten av molnet,⁹ föreställer Kristi kropp som glöder i lidandets ugn (Jesus: fötter av gyllene brons.¹⁰) I gudomliggörelse på jorden kommer vi att erfara korset: smärta i gudomliggörelsens hjärta. Vi blir lika glödande brons i hjärtat av Gudomlighetens moln.

För att förbereda oss för det mystiska äktenskapet förespråkar Vassula ren theosis: "oss, vi": Vi gör varje handling medvetet tillsammans med Jesus genom att inbjuda Honom att göra varje daglig handling i oss, med oss och genom oss. Detta grundlägger den oavlåtliga bönen och utplånandet av all synd, för i Jesu närvaro kommer vi bara att tillåta det som inte är synd i vår hem- eller arbetsmiljö, eller i våra nöjen. Detta frambringar många former av lidande.

Gudomliggörelse och mystiskt äktenskap är inte möjligt utan en full vetskap och omvändelse från allt som är synd inom oss, även om vi lever ett utåt sett redbart liv. Erkännande av undangömd synd – på djupare nivåer där vi håller fast vid vår egen vilja till obekända synder – är bara möjligt genom ett ingjutande av Gudomligt Ljus. Till och med nu är uppenbarelsen av vår synd ofta den Helige Andes närvaro som lyser inom oss, även om vi inte märker det: vi kan bara se vad som måste renas när ljuset lyser på det. Denna nåd från den Helige Ande för vår första omvändelse behövs rakt igenom livet helgonens liv visar oss på detta (se nedan). Eftersom den utlovade teofanin uppenbarar alla synder kan smärtan bli för stark för några. Vi måste förbereda oss för det genom heliga liv genom theosis: ”vi, oss”.

Den heliga Klara levde ett mycket enkelt liv i botgöring, och i sitt testamente sa hon;"Den Allra Högste upplyste mitt hjärta till att göra bot". På sin dödsbädd kunde hon endast tala till systrarna om de sublima sanningarna rörande den Heliga Treenigheten i hennes själ.

Efter sin upplysning levde den helige Franciskus av Assisi ett liv i fattigdom i Evangeliets anda, ändå behövde även han den Helige Andes avslöjanden av de djupaste sanningarna om honom själv: "Vem är Du och vad är jag?", bad han. När broder Leo frågade vad han menade med denna bön, svarade Franciskus: "Två ljus uppenbarades för min själ: ett var kunskap om mig själv… Jag såg de fruktansvärda djupen av min egen uselhet och mitt elände...".¹¹

Den heliga Faustyna skriver i sin dagbok: "Idag gick Herrens blick genom mig likt en blixt. Genast blev jag varse alla fläckar i min själ, och när jag förstod djupet av mitt elände böjde jag knä och tiggde och bad Herren om förlåtelse, och med stor förtröstan kastade jag mig i Hans Ofattbara Barmhärtighet".¹²

Den heliga Katarina av Genua "erfor en sådan plötslig och överväldigande kärlek till Gud och fick på så sätt en genomträngande erfarenhet av förkrosselse över sina synder att hon nästan kollapsade. I sitt hjärta sade hon: 'Ingen mer värld för mig! Ingen mer synd!'. Hon förblev hemma i ensamhet under flera dagar, uppslukad i en påtaglig medvetenhet om sitt eget fördärv och Guds Barmhärtighet.¹³

Den heliga Gertrud skrev: "Efter ingjutandet av Ditt allra ljuvaste ljus, såg jag många saker i mitt hjärta som skändade Din renhet, och jag förstod även att allt inom mig var i sådan oreda och förvirring att Du inte kunde bo där inne...när jag begrundar vilket slags liv jag tidigare levt, och hur jag levde sedan dess, vill jag utbrista att det är en ren handling av Din nåd, vilken du har givit mig utan någon förtjänst från min sida. Du gav mig hädanefter en klarare kunskap om Dig Själv, så att Din kärleks ljuvlighet ledde mig att rätta till mina fel, mycket mer än fruktan för de straff vilka i Din rättvisa vrede, hotade mig." Denna nåd följdes av att Gertrud förnam den Heliga Treenigheten inom sig.¹⁴

Hos den heliga Birgitta av Sverige läser vi: " ...när hennes man dog, genomgick hon den djupgående förändring som formade henne till Kristi brud" ¹⁵

Alla dessa helgon som fick den Andra Pingstens erfarenhet, var också trogna mot den fullständiga avsägelsen från synden och utövandet av dygderna. Således kom de alla ganska snabbt fram till erfarenheten av gudomliggörelse eller Andligt Äktenskap. Nåden kan vara given, men den utvecklas i utövandet av tro, hopp och kärlek. Den andra pingsten skapar inte någon magisk effekt genom att omedelbart förvandla själen till ett helgon, men den ger själen den djupa förkrosselsens nåd som inleder och ledsagar den snabba flykten till det andliga äktenskapet och gudomliggörelsens fullhet. (Författaren av denna artikel noterar att de som fastar på bröd och vatten varje vecka gör denna snabba utveckling i det andliga livet, men hon vet inte varför det är så).

Vi har en rik historisk tradition av kyrkofäder och lärare som har skrivit om gudomliggörelse och Andligt Äktenskap, så vi ska ta en titt på några av dessa och börja med en frågeställning.

När en människa är gudomliggjord, är hon medveten om detta? Ja. Det är detta som är skillnaden mellan det gudomliga liv som ges i dopet och det som ges i det andliga äktenskapet. Poulain skriver i sitt stora arbete "Den inre bönens nådegåvor", dopet och den helgande nåden ger oss redan denna delaktighet i den gudomliga naturen, men det är ett omedvetet tillstånd. Det är annorlunda med det andliga äktenskapet. Då är vi medvetna om gemenskapen med det gudomliga livet. Gud är inte längre bara objekt för huvudets och viljans övernaturliga handlingar, som i det föregående stadiet. Gud visar sig själv som själva den förenande orsaken till dessa handlingar och hjälpen genom vilken vi utför dem. Våra förmågor tycks oss vara, på något sätt, gudomliga. Våra förmågor är de grenar i vilka vi känner den gudomliga savens cirkulation. Vi tror att vi känner Gud inom oss och lever både för oss och för Honom. Vi lever i Honom, av Honom och genom Honom. Ingenting skapat kan manifestera sig för oss på detta sätt.

I himlen kommer nådens verkningssätt att visa sig med all tydlighet; vi ska då se, utan slöja, den “äktenskapliga föreningen” av två funktioner, den gudomliga och den mänskliga, och till och med dominansen av den förra, vår “gudomliggörelse”, alltså. Det fjärde och sista stadiet av bön är förväntan, den mer eller mindre märkbara försmaken av denna erfarna kunskap. I de lägre stadierna har förvandlingen börjat, men vi känner den bara genom tron.".¹⁶

Den helige Alfonso Liguori summerar detta tal genom att säga: "I det andliga äktenskapet förvandlas själen till Gud och blir ett med Honom, precis som ett glas vatten, när det hälls i havet, blir ett med det."¹⁷

Den heliga Teresa av Avila skriver i ”Den inre borgen”: "Dessutom, denna gemenskap som den (själen) åtnjuter, skänker den mycket större styrka än någonsin tidigare. Om, som David säger, “med den helige skall du bevisa dig helig”, så måste själen genom att bli ett med den Allsmäktige, i föreningen mellan ande och ande, samla styrka, som vi vet att helgonen gjorde, för att lida och dö..."¹⁸

Vilken åsikt man än må ha, är det i alla fall så att det verkar för själen vara som om hon inte längre kan synda, så fullt känner hon sig själv vara delaktig i Guds liv. Detta förhindrar inte att hon väldigt tydligt, på samma gång, ser att hon själv är i stånd till alla möjliga synder. Hon ser den avgrund i vilken hon kan falla och den kraftfulla Hand som uppehåller henne. ¹⁹

Poulain citerar vad Johannes av Korset skrev i "Bestigningen av berget Karmel": Genom att själen överlåter sig… blir den omedelbart upplyst och förvandlad i Gud; ty Han delger Sin egen övernaturliga Existens på ett sådant sätt att själen tycks vara lik Gud Självoch äga Guds egenskaper. En sådan förening kommer till stånd när Gud ger själen den stora nåden, genom vilken Guds och själens egenskaper blir ett genom en förvandling som gör den ene delaktig av den andre. Själen verkar mer vara Gud än sig själv, och är verkligen Gud genom delaktighet, trots att den behåller sin egen naturliga substans som tidigare, olik Guds, fastän förvandlad i Honom - på samma sätt som fönstret bevarar sin substans skild från strålarnas, när solen skiner igenom det och gör det ljust.".²⁰