Den Heliga Birgitta och Vassula Rydén

En artikel av P. Antonio M. Gentili

”Bland de mångahanda karismatiska rösterna i vår samtid
tycks det som om den röst som ligger närmast Birgitta nu
är knuten till namnet Vassula Rydén”.

Följande artikel är skriven av prästen och författaren P. Antonio M. Gentili, och den är skriven någon gång mellan 1992-95. Vissa uppgifter är därför inaktuella, inte minst det som gäller Vassulas dialog med Troskongregationen i Rom.

För den som är intresserad av Birgittas uppenbarelser är läsningen av Vassulas dialog med Vatikanen av intresse då hon där beskriver, så gott hon kan, hur hon tar emot uppenbarelserna, och hon hänvisar i det sammanhanget också till Birgitta.                                            

Översättning från italienskan: Christina Agnani

INLEDNING

”Mitt vittnesbörd är profetians Ande” bekräftar Kristus (26.10.87) och aktualiserar ett uttryck från Uppenbarelseboken 19:10. Denna karisma ”exploderar” under den messianska eran, som är världens sista i vilken vi befinner oss. ”Tidsåldrarnas sista fas har alltså redan nått oss”, påminde Andra Vatikankonciliet[1]. Vi behöver bara ta på allvar vad som står i Apostlagärningarna 2: 17: ”Era söner och döttrar skall profetera…, se syner…, ha drömmar”. Denna text åberopas ofta i Vassulas häften, av vilka vi håller på att presentera den fjärde volymen. Det kan alltså vara lämpligt att starta från den profetiska karismans ständiga aktualitet i Guds kyrka.

Konciliet påminner oss om att ”Kristus, den store profeten fullgör sitt profetiska ämbete ända fram till härlighetens fulla mognad, inte endast genom hierarkin utan också genom lekmännen, som han därför gör till sina vittnen och han utrustar dem med trons känsla och ordets nåd”[2]. Beträffande de profetiska karismerna, liksom beträffande varje annan karisma som Anden ”delar ut bland de troende av alla samhällsklasser” med tanke på ”kyrkans förnyelse”, bekräftar konciliet att de tas emot ”med tacksamhet och tröst” och underställs auktoritetens bedömning ”åt vilken tillkommer framför allt att inte utsläcka Anden utan att undersöka allt och behålla det som är gott”[3]. Detta förklarar för oss hur kyrkan åtnjuter och avnjuter (i dess dubbla betydelse av att dra fördel av och att glädja sig åt) profetiska röster under avgörande perioder av sin historia, röster som är avsedda att återställa glansen av de himmelska dragen i hennes vanställda ansikte. Och eftersom Anden i kyrkan av idag när hon sträcker sig mot tvåtusenårsfirandet av Inkarnationen uppväcker en förnyad önskan från Brudgummen och håller på att förbereda henne för bröllopsmötet med honom, så är det inte möjligt att denna tid som kallas Andens tid inte skulle göra de troende känsliga för återupplivandet av den profetiska gåvan, denna gåva att ivrigt eftersträva mer än någon annan (1 Kor 14: 1) och som inte på något sätt skall föraktas (1 Tess 5: 20).

Den profetiska gåvan lär oss att läsa historien med Guds ögon, att i den finna hans frälsande plan och främja dess förverkligande. Den är samtidigt en kungörelse och ett angivande: tillrättavisning och tröst. När Gregorius den Store förklarade Hesekiels profetior undervisade han att ”tre är profetians tider: det förgångna, det närvarande och framtiden” och att ”profetians specifika ändamål inte är att förutsäga framtiden utan att uppenbara det som är dolt” och att ”det tillhör profetians ande att erfara framtiden med hjälp av det förflutna”[4]

Sakkunniga på profetia

Guds folks profetiska anda uppväcks och pånyttföds av män och kvinnor som vi skulle kunna definiera som professionella inom profetian och som blivit kallade till detta genom en speciell gåva från Anden. Våra tankar går i detta ögonblick till en helig kvinna som definierades som ”Det Nya Förbundets visionär”, ”apostel och profet”: Birgitta av Sverige, som levde från 1302 - 1373[5]. Sexhundraårsminnet av hennes helgonförklaring, som ägde rum den 7 oktober 1391, mindre än tjugo år efter hennes död, firades faktiskt nyligen.

Birgitta levde under en av de mörkaste och mest plågade perioderna i kyrkans historia, påvarnas ”babyloniska fångenskap” i Avignon, då påvarna från 1305 till 1377 levde långt från Rom. Birgitta, som blivit änka år 1344 efter 28 års äktenskap och åtta barn, begav sig år 1350 till Rom. Hon hade för avsikt att fira det Heliga Året 1350, tillkommet genom påskyndan av Clemens VI som fastställde att ett heligt år skulle infalla vart femtionde år.

Birgitta hade märkliga mystiska gåvor, som tog sig uttryck i tydliga realistiska syner och hörselupplevelser. Kristus, hennes samtalspartner, var angelägen att precisera för henne: ”Jag talar inte endast för dig, utan för de andras frälsning. Jag har tagit dig till brud för att visa mina hemligheter för dig. Du skall få se och höra andliga verkligheter[6] och du skall vara mitt språkrör”. Som man lätt kan ana, banade sig Birgittas trovärdighet väg genom tusen hinder, framför allt från den kyrkliga världen, som hon avsåg att hjälpa. Det minsta som man fick höra om henne var att hon var en ”bedragerska” och en ”häxa”. Tillrättavisningarna från Kristus uppfattades som omotiverade hot. Den vision hon hade i Peterskyrkan av Rom som en stad ”tom på vänner till Gud” och degraderad till ett näste för huggormar och skorpioner[7], kunde inte behaga tidens hierarki. Men Birgitta var överlägsen genom att visa tillförlitligheten i sina förutsägelser. Först och främst påvarna till vilka de riktades, lät sig tillrättavisas av dem då hierarkin är kallad att ta emot den äkta profetian och att ta lärdom av den. Några av påvarna hade mycket nära relationer med denna kvinna av kunglig börd som gjort sig till pilgrim från Santiago till Jerusalem, via Loreto och Assisi, och som blivit nunna i den klosterstiftelse hon själv grundat. Till slut gav de efter för hennes påtryckningar, då de tog emot hennes vädjanden och accepterade de allvarliga analyserna av den tidens kristenhet. Caterina av Siena (1347-1380) skulle finna vägen banad för att fullfölja ”drömmen” om Petrus efterföljares återkomst till sin stol och om återställandet av kyrkans enhet.

Man fortsatte att diskutera äktheten i Birgittas Uppenbarelser[8]– så kallas samlingen av de 468 orakellika uttalandena publicerade i åtta böcker, granskade av helgonets andliga ledare och skickade till tryckning första gången år 1492, för nu femhundra år sedan – också efter helgonförklaringen, på konciliet i Konstanz (1414-18) och i Basel (1433-36) och detta trots att Bonifacius IX, då han upphöjde henne till altarets ära, hade erkänt henne begåvad med ”profetisk ande”, och trots att den mest berömde av inkvisitorerna, Torquemada, ansåg att den skandinaviska mystikerns visioner var äkta.

Det är angeläget att precisera att sådana ”uppenbarelser” inte kan betraktas som ”helig skrift” och att de förtjänar enbart det godkännande av den mänskliga tron, som man ger åt dem som är troliga och lämpligen trovärdiga, enligt Benedikt XIV:s klassiska formulering[9].

Denna påkallade precisering kan i varje fall inte frånta profetian – sedan dess uppriktighet och sannfärdighet en gång granskats – dess oersättliga roll i kyrkan, grundad just på apostlarna och profeterna (Ef 2: 20). Detta framför allt i ett fall, vilket gäller för Birgitta, då profeterna avser att handla i strikt förening med apostlarnas efterträdare och framför allt med Petrus efterträdare.

Den profetiska gåvans aktualitet

Det internationella möte för studier som hölls i Rom den 3-5 oktober 1991 hade som titel: ”Den heliga Birgitta, den nya tidens profet. Aktualitet från ett budskap” och bland Le donne secondo Wojtyla, som nyligen utkommit, presenteras också Birgitta av Sverige, som ”den nya tidens profet”[10]. Lino Lozza, utgivare av den ekumeniska tidskriften ”Unitas”, presenterar för detta tillfälle vårt helgon som ”Andlig ledare (Maestra di spiritualità) och profet för det tredje årtusendet”[11]. Dessa understrykningar föds ur intuitionen av den speciella överensstämmelse som man finner mellan vår epok och den heliga Birgittas, men framför allt av erkännandet av hennes inspirerade undervisning till gagn också för kyrkan och världen av idag. Hon tillhör faktiskt dessa ”många ’fullkomliga kvinnor’ som - trots förföljelser, svårigheter och diskrimineringar – har deltagit i kyrkans mission”[12].

Om allt är sant– efter uppmärksam urskillning och sedan de rationalistiska och ”sociologiska” barriärer som reducerar profetian till frihetsrörelser och till kyrkligt avståndstagandet övervunnits – skulle vi inte kunna låta bli att med motsvarande entusiasm hälsa de aktuella profetiska jäsmedel som tycks följa den svenska visionärens mödosamma väg. Bland de mångahanda karismatiska rösterna i vår samtid tycks det som om den röst som ligger närmast Birgitta nu är knuten till namnet Vassula Rydén, en kvinna av grekisk härkomst, kosmopolitisk nationalitet (bosatt i Schweiz från 1987) ortodox religion, äkta katolsk andlighet, samt gift och mor till två söner.

Det förtroende som vi vill tillskriva Vassulas vittnesbörd understöds av hennes andliga rådgivares anseende, medan vi väntar på det kyrkliga utlåtande[13] (jfr 20.9.1987) som man med tanke på historiens upprepning kan förutse inte är mindre svårt att komma fram till än vad som var fallet beträffande den heliga Birgitta. Den ”mänskliga trovärdighet” som är bruklig beträffande händelser som karaktäriseras av ett uppriktigt samvete, ett ärligt hjärta, andlig urskillning, renlärighet och riklig frukt vad gäller omvändelser är inte överskriden. Den heliga Birgittas fall kan undervisa oss i många ting, om det är sant att hon är en profet även för vår tid.

Till skillnad från Birgitta som dikterade för sina egna andliga fäder, är Kristi budskap handskrivna direkt av Vassula men genom en sorts ledd skrift[14]; de åtföljs av inre hörselförnimmelser och syner såsom var fallet med helgonet från Finsta.

För Vassula gäller de preciseringar som Kristus riktade till Birgitta: ”De andliga orden talas till dig i liknelser, annars skulle din ande inte kunna förstå dem… Du ser andliga ting, som om de vore kroppsliga.”[15] Följaktligen är bilderna i dessa nya ”uppenbarelser” (med liten begynnelsebokstav) också att uppfatta som symboler. Och inte endast det utan de intar sin plats i kölvattnet efter Uppenbarelsen (denna gång med stor begynnelsebokstav). Kristus försäkrar att han håller på att ”arbeta i många hjärtan” (1.2.1988) och att han inte talar enbart till Vassula, utan ”till varje själ” (16.1.1991). Han är noga med att precisera att han ”inte uppenbarar något nytt” (10.1.1990), utan upprepar samma sanningar som redan uttalats” (23.7.1991).

Återställa vår själs minne

I Vassulas ”profetia” dominerar en markant äktenskaplig relation i förhållandet till Kristus. ”Älska mig, och min törst kommer att släckas” (8.4.88) och i detta förklaras hela kyrkans kallelse, bruden som längtar efter Brudgummens kyss. Det redan citerade konciliet talar på ett tjugotal ställen utspridda här och där i dokumenten om ”en mystisk förmälning” mellan Kristus, Kyrkans Brudgum” och Kyrkan ”det inkarnerade Ordets brud”[16] och år 1977 inpräntade den teologiska internationella Kommissionen i ett uttalande att ”Kristus är helt visst Brudgummen framför alla andra. … Fastän denna titel – läser man där – vanligtvis har övergivits av kristologin, bör den för oss få hela sin betydelse… Jesus är brudgummen framför alla andra.”[17]

När man mediterar Vassulas profetia ur denna synvinkel är det varken något mer eller något mindre än själens och Kristi historia på dessa sidor som är resultatet av hans ”diktamen”, och den ”ger oss tillbaka vår själs minne”! (11.2.1992). Därför är det oundgängligt att de som reflekterar över dessa sidor identifierar sig med Vassula, betraktar henne som ett ”tecken” (16.11.1988) och låter sig provoceras av ömheten och av den äkta ”kärlekspassionen” som driver Kristus att möta våra själar. Tyvärr har vi blivit ovana vid ett sådant språk…, alltsedan den helige Bernhard i en svunnen tid förklarade Höga Visan för sina munkar.

Denna anmärkning föranleder oss att öppna en parentes. Granskningen av varje profetia bör utgå från fakta och därefter övergå till tolkningen. Om fakta talar till oss om en kärleksupplevelse i vilken själens äkta relation med Gud kommer till uttryck, måste vi omvända oss till denna vision även om den vid första påseende verkar göra våld på våra kategorier, som atrofierats av rationalism och blivit fattiga på äkta glöd. Med andra ord får vi inte visa ifrån oss fakta – sedan vi väl accepterat deras autenticitet – endast därför att de inte passar in i ramarna för våra mentala kategorier. Vem skulle annars någonsin trott på uppståndelsen?

Vi återvänder till de budskap som förmedlats av Vassula. Kristus ger sin brud, som är kyrkan, och i det fulla perspektivet hela mänskligheten, en sträng och obönhörlig diagnos, men han öppnar samtidigt horisonter av universell förnyelse och av hopp. Han uppmanar oss framför allt att läsa tidernas tecken och inpräntar flera gånger att hans tecken ”aldrig skall ta slut” (28.5.1987) och att ”profeterna av idag” gör sig till språkrör för dem (6.7.1990). Till detta upprepar han att han ”är på väg att komma åter till oss” (8.11.1989) och han ger oss indicier att tecknen ”inte är tecken på världens slut” men väl på ”en tidsålders slut” (31.1.1990). ”Tiden krymper”, ”tecknen håller på att gå i uppfyllelse”; man läser upprepade gånger:” de första födslovärkarna har börjat”.

”Skapelsen är perverterad” (27-29.4.1988). ”Guds hus”, kyrkan, ”ligger i ruiner” (25.4.1988). Vi lever i ”en tid av uppror”, i ”en mörk tidsålder”. Kristi klagan uttrycks i lidande och hårda tonfall. Ord som avfällighet, förtvivlan, öken, förräderi, upplösning, kommersialisering, industrialisering, vulgaritet, ödeläggelse… lämnar inget utrymme för våra ursäkter. Å andra sidan försäkrar Kristus oemotsägligt att han kommer ”för att uppväcka denna döda tidsålder till en levande tidsålder” (10.4.1989): att han inte kommer ”för att hota oss”, utan ”för att varna oss” (10.4.1990): ”Jag hotar er inte, av kärlek får jag er att vara på er vakt” (3.12.1988).

Som redan den heliga Birgitta tillkännagav, är det inte ett litet ansvar som tilldelas det prästerliga ståndet, där bredvid Abels avkomlingar, ”Amens präster”, (29.1091), också finns Kains avkomlingar”, (13.5.19898); två symboliska bilder av ”präster”, och bådas offer frambars in natura, men med helt motsatt resultat.

Den renande ”stora vedermödan” som plågar kyrkan och världen och vars fullbordan förkunnas för vår tidsålder, föregår den ”nya Pingsten” (13.3.1988) profetiskt förutsedd av Johannes XXIII[18], och Kristi stora återkomst i sin kyrkas och sin skapelses hjärta. Han själv definierar sina budskap som ”den andra pingstens budskap” (6.8.1991) och förkunnar att ”de nya himlarna och den nya jorden nu verkligen står för dörren” (24.1.1991) och att ”dagen för tillbedjan” är nära” (29.8.1989). Han bekräftar med än nedstämda, än högstämda tonfall – denna Herrens gestalt är mycket manligt kraftfull, men å andra sidan också rik på obegränsad ömhet -  att kyrkan skall bli ”förnyad” ”restaurerad”, ”få nytt liv”, ”bli tröstad”. Uttryck som ”Kyrkan skall födas på nytt, Kyrkan skall leva på nytt”, utgör en påträngande refräng som ger avtryck på inte få sidor av de volymer som hittills utkommit. Om apokalyptiska händelser avtecknar sig vid mänsklighetens horisont idag, om (behovet av) ”enorma gottgörelser” åter och åter förkunnas, så är det därför att den urgamle Vedersakarens nederlag närmar sig: ”heligheten kommer att förlama Satan i tusen år” (19.12.1990), och han kommer att fjättras med rosenkransen” (2.8.1991). Sådana tematiska händelser upprepas enligt en norm som återfinns på inte få sidor i Bibeln, genom vilka det eviga budskapet aktualiseras, ofta på ett suggestivt och provocerande sätt.

Kyrkan kommer att vara en

Slutstenen i denna mäktiga plan är kyrkornas enhet. Här uttrycker Vassulas profetia hela sin egenartade kraft och det karakteristiska för den som är konkret. Hon är själv ett tecken för en sådan profetia: hon är ortodox och som sådan unikt nära den katolska spiritualiteten. Kristus klagar med ett mycket levande uttryck: ”Jag har ont i kroppen” (29.3.1988), därför att lemmarna är skilda åt, med en monstruös mångfald av huvuden. ”Staven, herdestaven”, symbolen för den enda auktoriteten i kyrkan är ”avbruten” och ”slagen i spillror”. Men trots en så nedslående situation, förkunnar han att hans kyrka ”skall bli en”: ”Jag kommer för att förena min kyrka” (23.3.1988), och detta skall ske under ledning av ”Petrus av mina lamm” (16.5.1988). Han varskor: ”För att enas, måste ni alla böja er” (2.6.1987) och han pekar på ”enhetens nycklar” i ”kärlek” och i ”ödmjukhet” (19.9.1991). På så sätt skall kyrkan uppnå tillbedjan vid ett enda tabernakel, och fira sitt ”eviga offer” vid ett enda altare. Det första tecknet på denna händelse, fullständigt oväntat och långt utöver varje förväntan, liksom kommunismens fall, kommer enhet om datum för Påskens firande att vara. Den ”falska ekumeniken”, som i själva verket paralyserar vandringen mot enheten, kommer att lämna plats åt ”miraklet”: mötet mellan alla olika kristna konfessioner sporrade att åter finna samförstånd och broderskap.

Birgitta och Vassula tycks också på grund av detta vara förenade av en snarlik ekumenisk kallelse, den förra inom en kyrka som slitits sönder av motstridiga fraktioner, den senare inom den splittrade kristenheten som en följd av schismerna mellan Öst och Väst, av vilka den sista är det lefevrianska fenomenet, och också som en följd av trycket från nya religiösa strömningar och sekter.

I Vassulas budskap vibrerar samma överhängande känsla av brådska som löper genom Birgittas sidor, dock med en större accentuering av det tonfall som kommer av karaktären av ”tidens fullbordan” av det aktuella historiska läget, som framhållits av Johannes Paulus II i encyklikan Dominum et Vivificantem[20] och som återkom i encyklikan Redemptoris Mater,  när han försäkrar att ”avslutningen på det andra kristna årtusendet öppnar liksom ett nytt perspektiv”[21].

Tröskeln till det tredje årtusendet som har sådana kontraster av ljus och skuggor ger ny aktualitet åt den bibliska åkallan som står som ett sigill för hela Uppenbarelseboken: ”Och Anden och bruden säger. Kom!” (Upp 22: 17). Den nya tidsåldern ger föraningar om ett kärlekens jubel. ”Kärleken söker ett gensvar i kärlek” (25.2.1991). Kristus presenterar sig ”som en älskande som söker sin älskade” (3.4.1990: där läser man dessa mycket lyriska sidor): ”Jag, er Kristus, kommer för att upptända ert hjärta med min kärlekssång” (30.7.1990). Han försäkrar att ”skaparen förbereder oss på att gå in i kärlekens nya tidsålder (22.9. 89) och att ”vår generation skall hålla bröllop med hans Helige Ande” (13.5.1991). Vi upprepar och avslutar med konciliets ord: ”Denne Ande som med olika hierarkiska och karismatiska gåvor…får kyrkan att föryngras, förnyar den ständigt och leder den till den fullkomliga föreningen med sin Brudgum. Därför säger Anden och bruden till Herren Jesus: Kom!”[22]

[1] Lumen gentium 48/417.

[2] Lumen gentium 365/374.

[3] Ivi, 12/317.

[4] Gregorius den Store, Predikan över Hesekiel 1, 1.3.

[5] Om den heliga. Birgitta, se G. Jörgensen, Santa Brigida di Svezia, (Den heliga Birgitta av Sverige), Morcelliana, Brescia 1991 och A. Andersson, Il libro di Brigida santa e profeta, (Boken om Birgitta, helgon och profet), Città Nuova, Rom 1979.

[6]  Jfr. L. Lozza, Santa Brigida di Svezia maestra di spiritualità, profeta per il terzo millennio, Casa di S. Brigida, Roma 1991, kap. III, Le ”Rivelazioni” pp. 45-57.

[7] S. Brigida di Svezia; Scelta antologica delle Rivelazioni, Tip. Poliglotta Vaticana, Città del Vaticano 1982, p. 113.

[8] Beträffande ”Uppenbarelserna”, jfr Andersson, Il libro, citat pp. 41-94, som berörde problem som hör samman med helgonets profetiska karisma.

[9] Benedikt XIV, De Canonizatione ecc.,III, 53, 15, försäkrar: ”Att åt sådana uppenbarelser ge den katolska trons godkännande är varken obligatoriskt eller möjligt; för dem gäller som kriterier för tron den klokhet som presenterar dem som troliga och värda att bli trodda”.

[10] Från det internationella mötet håller Akterna på att ges ut under överinseende av F. Piergiorgio Nesti. Från vår synpunkt är också av betydelse föreläsningen av F. Jesús Castellano Cervera, La chiesa nella vita e nel pensiero di santa Brigida. Jfr. dessutom M.A, Cacciocchi, Le donne secondo Wojtyla, Paoline, Milano 1992, p. 109.

[11] Jfr. not 8.

[12] Johannes Paulus II, Mulieres dignitatem, 15.8.1988, nr 27.

[13] Se förordet (ö.a.)

[14] Denna skall inte förväxlas med s.k. automatisk skrift. Se artikel på www.slig.se (ö.a.)

[15] Birgitta av Sverige: Uppenbarelser, cit., p. 75.

[16] Dei Verbum, 23/906.

[17] Jfr, Den katolska läran om äktenskapets sakrament, 4.

[18] Den apostoliska konstitutionen Humanae salutis, med anvisningen om det andra Vatikankonciliet, 25.12.1962, avslutas med bönen: ”Förnya undren i vår tid som i en ny pingst” EV 1/23.

[20] Johannes Paulus II, Dominum et Vivificantem, nr. 66.

[21] Johannes Paulus II, Redemptoris Mater, nr. 49.

[22] Lumen Gentium 4/287.