Vassula's svar till Troskongregationen genom Fr. Prospero Grech
Fråga 3. Förvirring i terminologin beträffande den Heliga Treenighetens personer.
I era tidigare skrifter fanns det en viss förvirring i terminologin beträffande Personerna i den Heliga Treenigheten. Vi är säkra på att ni delar er Kyrkas lära, vilket uppmärksammades i Notifikationen. Tror ni att ni kan hjälpa oss att klargöra dessa uttryck? När ni skriver om trosfrågor, vore det inte lämpligt att följa den officiella terminologin i standardkatekeser för att undvika förvirring hos läsarna av SLIG”?
Med anledning av detta skall jag försöka göra mitt bästa att förklara språkdilemmat, samtidigt som jag påminner er om att jag inte är någon teolog som kan uttrycka sig på tekniskt vis eller ta emot ord från ovan i officiell terminologi. Det är klart att vår Herre har uttryckt sig på ett sätt som jag skulle kunna förstå och anpassat sig för att nå fram till mig. Han talar inte heller till mig med skolastisk teologi, men det gjorde Han inte heller när Han gick på jorden, när Han sade: ”Fadern och jag är ett” (Joh 10:30). Det gjorde inte heller den helige Paulus när han skrev: ”Herren är Anden.” (2 Kor 3:17) Till Bernadette i Lourdes talade Maria på den lokala dialekten, som inte var god franska. Också i Bibelns inspirerade böcker har jag lärt mig att det finns en märkbar skillnad mellan evangelisten Lukas förfinade grekiska och evangelisten Markus enkla språk. Den heliga Katarina av Siena förklarade en gång i sin Dialog: ”Du är min Skapare, Eviga Treenighet, och jag är din skapade varelse. Du har gjort mig till en ny skapelse i Din Sons blod.”14 Att kalla Kristus för Treenighetens Son låter kätterskt, men vi förstår detta, så långt som möjligt, på rätt sätt. Det är således fullständigt normalt om Kristus i början anpassar sig till min nivå i ordförrådet hellre än att tala en teologs språk. Ibland uttryckte jag ord från min egen personliga erfarenhet av Gud och uttalade vad jag hade känt i ordval som kom till mig spontant utan mycket kritisk reflexion över hur det skulle låta för andra, eller om det skulle kunna missförstås. Att uttala gudomliga mysterier var svårt nog för mig, ännu svårare att veta hur man borde uttrycka dessa gudomliga mysterier så att de skulle passa det traditionella språket. Teologer däremot använder en vokabulär som noggrant förfinats genom många sekler av diskussion
Jag vet inte exakt vilka delar av de tidigare anteckningarna som frågan refererar till, men jag skulle kunna föreställa mig att det handlar om Kristus som kallas ”Fader”. Kristus är Faderns Son. I dessa delar av uppenbarelsen refererar inte anteckningarna på något ontologiskt eller läromässigt sätt till Kristi person. Det är snarare ett kärleksfullt och faderligt språk, samma språk som Jesus använde till sina lärjungar. ”Mina barn” (Joh 13:33). Redan Jesaja beskrev Messias som ”Underbar i Råd, Väldig Gud, Evig Fader” (Is 9:5).
Inte ens i första början blandade jag någonsin ihop Fadern, Sonen och den Helige Ande. Kristi närvaro (hans attityd mot mig) var faderlig tillgivenhet. När jag i ett avsnitt kallade Jesus för ”Fader” var det på grund av det faderliga sätt på vilket Han talade till mig. Det var som när en far förklarar och undervisar om vissa saker för sina barn tålmodigt och kärleksfullt för deras växt och utveckling. Här är ett exempel på Kristi ord:"väx till i anden Vassula; väx, för din uppgift är att frambära alla budskap som Jag och Fadern ger; Visheten skall leda dig.” Då svarar jag: ”Ja Fader!” Jesus svarar: ”så vackert att höra dig kalla Mig Fader! Jag har längtat efter att få höra från dina läppar detta ord, Fader” (16 februari 1987). I litanian till det Allraheligaste Namnet Jesus kallas Jesus ”Den tillkommande världens Fader”. Pingstmässans sekvens kallar den Helige Ande ”De fattigas Fader”. Jag har valt den helige Symeon, teolog och ett mycket älskat och betydelsefullt helgon i min ortodoxa tradition, för att ge er några fler liknande exempel. Han säger följande. ”För dem som blivit avvanda spelar Han (Kristus) rollen av en kärleksfull Fader som vakar över sina barns växt och utveckling” (Theological Ethical Orations 4. 269-270).
Kritiken kan också hänvisa till ett avsnitt i början, när Herren ville lära mig den Heliga Treenighetens enhet. Budskapet som möjligen kunde ifrågasättas är: Kom ihåg hur påven Benedikt XIV för länge sedan antecknade diskutabla avsnitt i kyrkofädernas och helgonens skrifter:
”Vad dessa har sagt bör, så långt som möjligt, uppfattas på rätt sätt. Dunkla punkter i en text förklaras på annat sätt av tydligare texter. Sök författarens sinne, inte utifrån en särskild fras utan från verkets hela sammanhang. Välvilja bör fogas till stränghet; omdöme om synpunkter som man inte samtycker till bör göras inte på basis av ens egna åsikter utan i enlighet med lärans sannolikhet.” (Konstitutionen för inledningen till Index).
I ett av de tidigaste budskapen bad Jesus mig att ”rita hur den Heliga Treenigheten ser ut”. Jag beskriver hur jag har en vision av ljus. Sedan kommer ett ljus ut, sedan ännu ett, så att det blir tre. Därpå kommenterade jag: ”När Sonen är i Fadern, då är de en. Den Heliga Treenigheten är EN och densamma. De kan vara tre, men alla tre kan vara en. Resultat: En Gud” .Detta påstående använder, lärde jag mig, en bild som går tillbaka till den nicenska trosbekännelsen vilken förklarar att Sonen utgick från Fadern, som ”ljus av ljus”. Denna bild har sedan blivit klassisk i det kristna tänkandet. Till exempel skriver Symeon Teologen om ”Den som var i begynnelsen, före alla tidsåldrar, avlad av Fadern, och med Anden, Gud och Ord, trefaldig i enhet, men ett ljus i de tre” (Hymn 12, 14-18).
Ibland talar Gud Fadern och det är tydligt för varje läsare som känner Bibeln att det verkligen är Fadern som talar, eftersom Han använder ord som ”Min Son Jesus” etc. Sedan kan det hända på samma dag att Kristus kallar mig att fortsätta budskapet och talar. Återigen torde läsaren som känner Bibeln förstå att det är Kristus som talar, därför att Han brukar tala om sina Sår eller om Korset. Beträffande de budskap som börjar med till exempel Fadern och som längre fram fortsätter med Sonen, brukar de innehålla en referens som säger ”senare”. Om jag inte satt ut någon referens för att hjälpa den som läser, beror det på att det föreföll mig så tydligt utifrån de uttalade orden vem det var som talade, att jag lät det vara som det stod. Från de tusentals läsarna har jag aldrig fått något brev som bett om en förklaring över ämnet, och ingen har kommit och sagt att de blivit förvirrade. Endast två präster i USA läser budskapen på fel sätt och publicerar sina åsikter i nyhetsbrev om och om igen, utan att någonsin träffa mig.
I ett avsnitt av böckerna Sant Liv i Gud säger Kristus: ”Jag är Treenigheten” Här identifierar Kristus sig med Treenighetens gudomliga natur som är En. Kristus är en i Treenigheten. Kristus talar i egenskap av gudomen , eftersom den är en till sin natur, meddelad av var och en av de tre personerna.
I ett av avsnitten i Sant Liv i Gud var det Kristus som talade: ”Var välsignad, Mitt barn. Jag, din Helige Fader, älskar dig. Jag är den Heliga Treenigheten” , sedan tillade Han: ”Du har urskilt rätt”. Medan Jesus sade Jag är din Helige Fader, urskilde jag en ”trefaldig” Jesus, lik en bild av en person som utförts så att man kan se tre ansikten i samma bild, alla lika och alla tre samma bild. "Jag är den Heliga Treenigheten alla i En” (11 april 1988) (unik, odelad, ett väsen, en substans.) Om man tittar endast på det inledande uttalandet som tillskrivs Jesus, skulle man kunna undra om Han inte identifierar sig med Fadern och sedan med hela Treenigheten. Men när man läser vidare blir det tydligt att Han inte gör det.
Kristus försökte lära mig att den Heliga Treenigheten är En, hur de Tre Personerna är odelade och så fullständigt ett. Att Treenigheten är En framgår inte i första hand från det faktum att de tre Personerna är odelade (som oskiljaktiga vänner!) utan från att var och en av dem äger samma unika gudomliga natur och åtskiljs endast av deras ömsesidiga relationer.
I ett annat avsnitt av Sant Liv i Gud lär Kristus mig hur Treenigheten känns igen i var och en av dem som en och samma substans: "är Jag inte översvallande rik? är Jag inte den Högste? så förtrösta, för ni är i er Faders Armar; Jag, den Heliga Treenigheten, är En och Densamme (samma substans)” (25 juli 1989).
För att uttrycka detta sätt att tänka enligt den ortodoxa Kyrkans tradition kan det vara lämpligt att återgå till Basil Krivoscheines bok om den helige Symeon. Här uttrycks orden bättre än jag skulle kunna säga dem. ”Gud är bortom namn. Han är Treenighet, ändå den Ende och vars Enhet kan inte uttryckas” (sid. 284). Och från den helige Symeon själv:
Med vilka mångahanda namn vi än kallar Dig, är Du ett väsen. Detta enda väsen är en natur i tre hypostaser, en Gudom, en Gud i en enda Treenighet, inte tre väsen. Och ändå är den Ende tre i enlighet med hypostaserna. De är samma till naturen, den ene med den andre enligt naturen, helt och hållet med samma kraft, samma väsen, förenade utan sammanblandning på ett sätt som övergår vårt förstånd. Å andra sidan är de tydligt urskiljbara, skilda från varandra utan att vara åtskilda, tre i en och en i tre” (Hymn 45: 7-21).
Och på ett annat ställe i SLIG insisterar Kristus på deras gudomliga, enda helhet: "Jag-Är-Han-Som-Frälser, Jag Är er Återlösare, Jag Är Den Heliga Treenigheten, alla i En; Jag Är Nådens Ande...” (28 juli 1989)." (28.07.1989).
Här berättade Jesus för mig att Han är i Fadern med Anden, och på samma sätt är Fadern och Han i Anden. Han, Sonen, är och förblir med-evig i Fadern, med den Helige Ande. Vi kan minnas Kristi ord: ”Gud är Ande, och de som tillber Honom måste tillbe i ande och sanning” (Joh 4:24). Av stor betydelse har också den helige Paulus ord: ”Herren, det är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.” (2 Kor 3:17).
Vi kommer aldrig att finna Fadern skild från Sonen eller Anden, inte heller Sonen skild från Fadern och Anden, och inte heller Anden utesluten från föreningen med honom från vilken Han utgår. Därav kommer uttrycket: " Jag Är den Heliga Treenigheten, alla i En," och andra uttryck i böckerna som liknar detta. På liknande sätt förtydligar jag i ett annat avsnitt av SLIG: " Sonen är i Fadern. De är bara en. Den Heliga Treenigheten är en och densamme: tre Personer men en enda Gud: en och tre” (23 november 1987).
Jag skulle vilja förklara följande två uttryck som ofta kommer igen i vad jag nedtecknat i Sant Liv i Gud. Kristus talar: "Var ett liksom den Heliga Treenigheten är En och Densamme” (10 oktober 1989).. Eller det andra uttrycket: "be att Min Fålla blir en, liksom Jag och Fadern är Ett och Densamme” (29 mars 1989)..
Det finns en mycket viktig faktor här. När Kristus använder ordet ”densamme” blir det olika om man översätter detta ord till italienska eller franska, för betydelsen ändras, och jag skulle vilja påpeka att det har funnits svagheter i översättningen, men jag kan inte hållas ansvarig för det. På engelska (som är originalspråket) betyder det inte ”samma person” utan det betyder ”likvärdig” i betydelsen ”väsens-enhet”, ”enhet i substansen”.
Sedan finns det avsnitt när i sin tur den Heliga Treenigheten talar med en röst. Men även då är det mycket tydligt. Jag ger ett avsnitt som exempel: "dina förtvivlade rop trängde igenom himlarna och nådde den Heliga Treenighetens Öron ...”Mitt barn!” Faderns röst, full av glädje, genljöd över hela Himmelen. Sedan sade Sonen: "O ... Jag skall nu låta henne tränga in i Mina Sår och låta henne äta Min Kropp och dricka Mitt Blod; Jag skall viga henne till Mig och hon skall bli Min för evigt; Jag skall visa henne den Kärlek Jag har för henne och hennes läppar skall därefter törsta efter Mig och hennes hjärta skall bli en viloplats för Mitt Huvud”; Den Helige Ande sade därefter: "Och Jag, den Helige Ande, skall stiga ned över henne för att avslöja för henne Sanningen och Våra djup; Jag skall påminna världen, genom henne, om att den största av alla gåvor är: KÄRLEK " Och den Heliga Treenigheten talade med en röst:" låt Oss alltså fira! låt hela Himmelen fira!”(22 december 1990).
Den Allraheligaste Treenighetens mysterium, dess väsensenhet kombinerad med de skilda dragen hos var och en av de tre personerna och relationen mellan dem är ett av de största mysterierna i den kristna tron. Det förhållandet att Treenigheten är ett så oändligt mysterium bör emellertid inte få oss att dra oss för att prisa dess skönhet och undvika att tala om den, fastän mänskligt språk aldrig kommer att kunna uttrycka skönheten och väldigheten hos den Ende och Treenige. Ty mysteriet med den Heligaste Treenigheten är så centralt för vår tro att det står över och kastar ljus på trons alla övriga mysterier. Detta har påpekats mycket klart i den Katolska Kyrkans Katekes:
”Den heliga Treenighetens mysterium är det centrala mysteriet i den kristna tron och det kristna livet. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är alltså källan till alla andra troshemligheter, ja, det är ljuset som ger dem ljus. Det är den mest grundläggande och väsentliga trosläran i ”trossanningarnas hierarki” 15 Hela frälsningshistorien är ingenting annat än den väg och de medel den ende sanne Guden, Fadern, Sonen och den helige Ande har valt för att uppenbara sig för att försona sig och förena sig med de människor, som vänder sig bort från synden 16 (KKK 234).
14 Den heliga Katarina av Siena: Dialogo della Divina Providenza, no 167. Detta avsnitt citeras av det romerska breviariet i den andra läsningen för den 29 april.
15 General Catechetical Directory 43.
16 General Catechetical Directory 47.
 FÖREGÅENDE | CDF INNEHÅLL | NÄSTA | LADDA NER PDF
| 
